HJÄRNARP, ÄNGELHOLM Han kallades för Filip Bråttom. Han kom ofta cyklande förbi mitt föräldrahem trampande med hålfoten och med regnkappan ordentligt fäst vid cykelstyret.

- Nu ska Filip på läsemöte, sa far.
Det låg respekt i fars röst och tonfall.

Några år senare hade en liten skara ungdomar samlats vid ett vägskäl vid vägen mellan Hjärnarp och Rössjöholm när Filip kom susande. En företagsam flicka i vårt gäng stoppade honom.
- Kan du inte sjunga något för oss!

Med ena handen på cykelstyret och sångboken i den andra stod han bredbent och sjöng trosvisst "Låt mig få höra om Jesus". När sången var slut stoppade han sångboken i fickan och utan kommentarer fortsatte han sin färd. Vi fnissade lite åt den märklige mannen men kom snart in på andra samtalsämnen.

Filip hette Persson i efternamn men i bygden kallades han "Filip Bråttom", troligen för att han alltid jäktade. Han var medlem i samfundet Bibeltrogna vänner och bodde ensam på ett torpställe med några tunnland jord en halvmil från mitt föräldrahem. Min far och Filip var jämngamla och de hade varit grannar under barndomen. Jag tror att han baserade sin ekonomi på låga utgifter och inte på höga inkomster. Trots detta har det sagts mig att han varje månad skickade pengar till välgörande ändamål.

Filip besökte ofta kyrkan. Då kom han alltid i sista stund och satte sig alldeles innanför dörren. Med sin starka stämma, kanske mer stark än välljudande, överröstade han de övriga kyrkobesökarna i psalmsången.

Trettio år senare hyrde jag och min familj en stuga i närheten av Filips lilla lantbruk. Någon av de första kvällarna på vår semester kom han cyklande, stannade, ställde cykeln mot uthusväggen, tog fram sin sångbok och sjöng "Låt mig få höra om Jesus". Nu utökade han sin missionsverksamhet genom att överräcka en traktat med bibelord och tolkningar.

- Var så god, sa han, så är detta skött (utfört).

Utan vidare kommentarer begav han sig hemåt eller iväg till något möte.

Nyfiken på människan Filip och nyfiken på omgivningarna kring vårt sommarboende beslöt jag en dag att leta mig fram till hans bostad. Den smala tillfartsvägen gick i en vid sväng genom en vacker bokskog och snart skymtade byggnaderna genom lövverket. Jag stannade på gårdsplanen och registrerade det idylliska läget, de gamla byggnaderna och några kor som stod tjudrade på en av de små åkerlapparna. Filip kom ut på trappan iklädd en rutig skjorta, och långkalsonger. Om han var rädd eller besvärad över mitt besök vet jag inte men han utstrålade ingen vänlighet.

- Hej Filip, är detta lilla Lund?
Frågan var onödig eftersom min far gett mig upplysningar om min sommargranne.
- Det är jag som bor på Ida Dahls, sa jag.
Då sken han upp och bjöd mig stiga in. Jag ångrade mig nästan när han sa:
- Ursäkta min klädsel, men du förstår, jag har visst fått sommarsjukan.

Jag berättade vem jag var och därmed var alla barriärer borta. Vi samtalade en god stund om allehanda ting. Jag sneglade mot tramporgeln och undrade om han ville spela för mig. Jodå det gjorde han gärna. Efter några sånger till eget orgelackompanjemang frågade han om det var någon speciell sång jag önskade.

- Ja, jag tycker mycket om "Jag har hört om en stad ovan molnen", sa jag sanningsenligt.

Han bläddrade lite i notboken och hittade sången, började lite trevande, försökte sjunga till men det ville sig inte riktigt. Han tog om några gånger men det slutade varje gång på samma ställe. Jag gjorde honom då uppmärksam på att det fanns ett höjningstecken i notsystemets början. DETTA SPONTANA TILLTAG ÅNGRAR JAG ÄN I DAG. Det var mycket oklokt. Filip var säkert medveten om sin musikaliska begränsning och trodde nu att han gjort bort sig inför en stjärnmusiker. Det tog mig flera minuter att reparera mitt omdömeslösa tilltag. Efter ytterligare några sånger sa han:
- Nu får vi avsluta med en bön.

Det blev en kombinerad bön, förbön, predikan och tacksägelse som inte liknade något annat jag tidigare hade hört. Han började med att tacka Gud för näraliggande ting, utvidgade med att kommentera händelser i vårt land och hela världen. Bland annat lade han in en förbön för president de Gaulle som varit i Kanada och gjort ett sensationellt uttalande. Slutligen återvände han till oss två som befann oss i Lilla Lund i Hjärnarp denna vackra sommardag 1967.

Jag lämnade Filip med många känslor och många frågor inombords. Några frågor hade jag dock fått entydiga svar på: Han var en intelligent och allmänbildad människa och en ärligt troende kristen.

Semestern tog slut och vi lämnade nordvästskåne för arbetet i Örebro. Två år senare nåddes vi av budet att Filip inte fanns kvar bland de levande på jorden.

Bengt E. Nilsson