STORVIK, SANDVIKEN "Rätt jag satt och åkte hörde jag ett grymtande bakom mig och då jag vände mig om hade jag en stor möbel bakom. Jag började knyta näven åt honom till tecken att lugna sig och så började vi köra i sken och automobilen efter grymtande".

Emil Andersson, som är läkare, är under större delen av 1908 förordnad som provinsialläkare i Storvik. Storvik ligger ungefär 15 kilometer väster om Sandviken. Han vikarierar där i avvaktan på att den ledigförklarade tjänsten skall tillsättas. Emil trivs mycket bra och folket i trakten tycker också om honom. Brukspatronen på Hofors, som är den som skall gå igenom ansökningshandlingarna vill ha Emil kvar på orten, och skyller på att han inte har tid att titta på ansökningshandlingarna. Emil skriver i ett brev om sin tillvaro:

"Jag trivs gott här och har riktigt goda inkomster. Förra lördagen var jag till Falun och hälsade på doktor Gernandt samt vännen och kamraten Ekelöf som är förordnad i Malung. Vi möttes i Falun och höll på till fem på morgonen. Jag måste resa hem klockan 7.50 och då blev det ej mycket att sova på. Vi hade stor vinmiddag. Då jag kom hem på söndag morgon var det alldeles smällfullt ända upp i trappuppgången med besökande och du må tro att jag var något matt då mottagningen var över.

Vi har också en bridgeklubb här att roa oss med. I morgon är jag inbjudare, och då bo vi på hotellet och intager där en bättre supé med utmärkt gott smörgåsbord, hummer, en kötträtt och i morgon skall jag snobba upp mig och bjuda på en stor melon som jag fick igår i present av trädgårdsmästaren på pappesmassebruket Hammarby, vars lilla flicka jag vårdat för lunginflammation. Jag får väl då också kosta på dem en flaska vin.

I lördags när jag var på sjukbesök råkade jag ut för en automobil på landsvägen för första gången. Den kom efter oss. Rätt jag satt och åkte hörde jag ett grymtande bakom mig och då jag vände mig om hade jag en stor möbel bakom. Jag började knyta näven åt honom till tecken att lugna sig och så började vi köra i sken och automobilen efter grymtande.

Det var ganska långt till hus och då vi kommit till en korsväg trodde vi att att automobilen skulle fara ner till en järnvägsstation och lugnade oss därför, men nej, rätt det var kom den efter oss samma väg igen och vi till att köra igen. Slutligen nådde vi hus och där stod en logdörr öppen och där körde vi rakt in på logen och då susade automobilen förbi. Han hade dock tack vare min näve hålligt sig hyggligt bakom hela tiden. Men av dennes grymtningar var hästen så uppskrämd att han blåste och frustade inne på logen. Jag satt hela tiden färdig till språng ur åkdonet om de gjort försök till att köra förbi. Det må du tro är annat än att möta en velociped.

Jag har nu haft en mycket otrevlig vecka nu i det jag flyttat till en ny lokal. Doktorinnan Kastman har nu nämligen flyttat till Uppsala och samtidigt fick även jag flytta. Jag har nu tre rum som förr i världen var mottagning och väntrum för läkaren, men som innehas av en kvinna som har konditori och säljer läskedrycker. Så fort jag önskar en flaska sockerdricka och bakelse, trycker jag bara på en knapp så kommer det in till mej i mottagningsrummet".

Laila Falk