BYVÄGEN 5, BARNRIKET KVARTERET STENHUGGAREN 5, FRÖSÖN, ÖSTERSUND Det stora barnriket, närheten till skogen, berget, sjön och en mamma som höll i och höll ut. Allt detta skapade för mig en god minnesbank som fortfarande är levande.
Tiden kring 1950, mammas oro var som störst då. Stigen ledde rakt upp till berget, det var mindre än fem minuter till frihandsklättring. Det fanns andra rädslor hos mamma: Storsjön med sitt lynniga vatten, svart olycksbådande, brusande upp snabbare än en andhämtning. Ni-ger-er-väl-inte-ut-i-någon-båt, eller, Ni-ger-er-inte-upp-på-berget-och-kliv!?, var mammas och grannfruarnas orosfrågor. Karlarna oroade sig mindre.
På Byvägen fanns enstaka lägre tjänstemän, diversearbetare, någon möbelsnickare, murare, karlarna som gick på byggen, skogsarbetaren som sysslade med timmerhuggning och låg i skogskoja hemifrån. En idog arbetare kunde skaffa bil. Morbror John som bodde i det lilla rummet på övervåningen, sparade - man gjorde så då - för att skaffa en efterlängtad Folkvagn: en blå bubbla som vaktades noga.
Byvägen var ett barnrike i ett barnrikt årtionde. Fyra till sex barn i varje familj hos Öhrs, Jonssons, Karlssons, Hallströms, Fridströms, Anderssons, Gustafssons, Skyttbergs, Göranssons. Vårt revir sträckte sig mellan Byvägen tre och Parkgatan. Här gjorde man sina första försök på mammas cykel som hade svängd ram. Man började på gårdsplan, vilket följdes av kullkörningar längs vägen. Det var sårskorpornas tid.
Vi hade en susande granskog strax vid knuten, suset inom den stora granen nästan tassade med sina grenar mot köksfönstret. I berget ovanför häckade sparvhöken. Igelkotten kom fram till trappan där mjölkfatet väntade, ekorrarna fanns i trädet intill och i holken drog flugsnapparna upp sina ungar. En av de ljusa stigarna sökte sig till fotbollsplanen sjuttiofem meter bort. Mamma ropade hem oss, Maaaat!! Man var stolt om man fick bli "trunkbärare" åt de större grabbarna som spelade i Kenty BK och Bolton. Fotbollen var vår religion, det var engelska namn på pojklagen.
Skådespelerskan Esther Williams var populär hos grabbarna.Foto: Scanpix
Vi gick på matiné, först husmorsfilmer (mamma var med) och filmerna var "Sampo Lappelill" och "Barnen från Frostmofjället" och senare "Prärien som försvinner" - i färg! Det var ovanligt eftersom tiden var svartvit. Det kostade sjuttiofem öre. Husmorsfilmer var gratis. Man kunde bli dödligt kär i filmstjärnor fast man var nio. Det handlade om Esther Williams och Kim Novak, "filmisarna" som man bytte till sig. James Dean, Charlton Heston hade för övrigt högt bytesvärde.
Liksom i minnets ögonvrå finns fjortisarna som ville vara vuxna och sökte sig utanför de snäva cirklarna: Runeborg drog under hormonstormarnas tid Lindgrens danspalats - Folkparken, Furan och Fröjdholmen. För oss som var kring tio var tonåringarna en annan art. Byvägen blev för trång för dem - som den skulle bli för oss - det blev andra lekar än att spela kula om vårarna sedan vägens lervälling torkat upp.
Byvägen 5, kvarteret Stenhuggaren. Mamma kommer med matkassar fulla av Starlanders specerier, en kasse i varje näve. Ibland tänkte jag: vad långa armar hon kommer att få. Mjölk köptes i kruka på mjölkaffären vid Bergsgatan 44. Utsikt över stan, rådhuset, lasarettet, I 5:s kaserner, T-Flyg. Om vintrarna is-racing i Göviken, segelflyg, Spökis Andersson och hemmasnickrade hoppgubbar. Källare med frustande ved- och kokspanna under kalla vintrar. Fötterna på iskallt golv, kylan som steg över anklarna, långkalsonger. Farsan som låg och läste på sängen, mager som en skatvinge. Frusna, suckande vattenkranar, kluckande varmvattenelement som måste luftas, rökarna som stod rätt upp över stan när vinterkylan bet. Somrarna: Thomé, ångaren Östersunds stävande Frösön runt. Mete på Frösöbron - stim av abborre. Katten som nästan storknade av abborrskinnet.
Interiör Byvägen 5: två rum nere och kök cirka 3 x 3, skrubbliknande toalett, Badrum? Nej. Zinkbalja på köksgolvet, grin när mamma sköljde våra hår. Två rum uppe.
Jag ser mamma vid spisen, hennes rygg och bakdel rör sig rytmiskt när hon vevar med sleven i grytan. Hon kom sist till bordskanten när vi andra fått vårt. Det var fläskkorv och rotmos, raggmunk, falukorv och potatis, salt sill, strömming, bruna bönor, kåldolmar. Till helgen kött, brunsås med kokt potatis, gröna ärter och morötter som sköljdes ner med svagdricka vid större helger. Fattigdomen kröp inpå, "Om det inte vore för de där förbaskade pengarna"! klagade mamma ibland. Mamma grinade en skvätt under bedrövligheterna, torkade tårarna och jobbade vidare. Veckopeng var det inte fråga om, man samlade tidningar och tomglas som man sålde på skrotis på Fjällgatan. Tiden och de sociala omständigheterna var kärva fast det predikades folhemsidéer. Det var lappade byxor. Det kalla krigets retorik.
Det stora barnriket, närheten till skogen, berget, sjön och en mamma som höll i och höll ut. Allt detta skapade för mig en god minnesbank som fortfarande är levande.
Leif Öhr
Laddar...
SVT Play
