MARTILLE GÅRD, STENKUMLA, GOTLAND När Ester från Stenkumla på Gotland var 88 år började hon skriva ner sin livshistoria. Dottern Lisbeth återger här delar av berättelsen.

Det började med en tidningsartikel. Ann-Madelaine Gelotte hade skrivit om sin mamma på Odengatan, nu rådde hon läsarna att göra detsamma innan all gammal kunskap gått förlorad. Jag köpte en skrivbok och mamma satte genast igång. Då var hon 88 år, hon blev 106. Aldrig glömmer jag hennes leende iver där hon satt vid köksbordet och skrev, ögonen tindrade, kinderna glödde, hon glömde nästan att äta. I tanken var hon tillbaka i sin kära barndomsgård Martille i Stenkumla socken på Gotland.

"Jag föddes den 5 juni 1896 och fick namnet Ester", börjar hon. Föräldrarna hette Johan och Karolina Gardell. Ester fortsätter: "Vi var 10 syskon, Edvin, Elis, Emy. jag, Marta och Maria (tvillingar), Carl. Emanuel, Johannes och Margareta. Mamma var änka och hade en tidigare dotter Elsa som flyttade med när hon gifte sig med pappa. Elsa var särskilt snäll. Mitt första minne gäller henne. När hon kom hem från skolan satte hon sig med mig vid orgeln, spelade och sjöng. Men hon blev sjuk och dog 13 år gammal. Hon blev genomblöt om fötterna på väg till skolan, fick hjärnhinneinflammation. När hon låg på sjukbädden hade Elis födelsedag, då fick han hennes röda sammetsportmonnä. Då hon var död låg hon i en kista i salen, fint klädd med slöja, hon såg så levande och glad ut, liknade en brud.

Det fanns en Josef också men han dog vid två månaders ålder. Lades i en byrålåda, han var blå. Jag var ju bara två år när mina systrar föddes, mamma fick då mycket att göra så jag minns hur pappa tog upp mig i sitt knä. Vi fick ligga två i varje bädd. I det stora vardagsrummet hade vi en soffa och två utdragssängar som skulle bäddas om morgon och kväll. Där var den öppna spisen, där mamma satt vid spinnrocken eller stickade, och orgeln som vi alla flitigt använde. I rummet intill låg föräldrarna och de minsta syskonen, och i köket sov två av bröderna.

Vi hade en cykel som hette Vesta, Elis cyklade på den runt salsbordet. Mamma hade ett skåp med läkeörter. När jag hade ont i örat satte hon dit en lök. Vi hade inga köpta leksaker men gjorde dem själva, snurror av trådrullar, djur av kottar, jag sydde dockor av tyg med armar och ben och huvud med ögon, näsa, mun.

Så var det snart dags att börja skolan. Vi hade en halv mil dit, vi var ett tiotal grannbarn som gick tillsammans. Man hade matkorg med sig. Den satte man i ett fack under bänken i omklädningsrummet och åt den på rasten. Det ringde in klockan nio, då sjöng vi "Din klara sol", sedan var det kristendom och alla andra ämnen. Vi hade också söndagsskola på Martille för vi var baptister, det var också möten där och predikanterna bodde hos oss. Sedan byggdes kapellet i Homa."

Ester berättar också hur man redan dessförinnan hade bildat en familjekör. Brodern Johannes var dirigent, han stod på salsbordet och dirigerade i kortbyxor och strumpeband. Senare sjöng de i kapellet, mamma spelade cittra. De sångerna sjöng hon hela livet. Men svår var chocken när pappa Johan gick bort i lunginflammation när Ester var 12 år. Hon var på hemväg från skolan när mormor kom emot dem och bad dem skynda sig för att säga adjö till sin pappa. Aldrig hade Ester varit så ledsen, bara grät. På skolfotot ser man det, hon har också svart sorgband om hatten.

Ester minns hur det var när fadern dött: "Nu följde en svår tid, mest för mamma, ensam med tio barn, den yngsta två år. Men trots påtryckningar vägrade mamma att flytta. Bröderna fick sköta djuren och allt utomhus. Senare odlade de upp en ängsmark till åkerjord som gav rika skördar. Då blev det mycket arbete. Vi hade en självavläggare. Säden kastades ut i högar lagom till en kärve som vi fick följa efter och binda, vi måste vara många för att hinna. På tröskdagarna kom lokomobilen körande hem med tröskverket, en bred rem sattes på verket och kopplades till bilen som skulle eldas med ved. Grannarna bytte då av varandra, det brukade vara 20 personer. Först skulle de ha kaffe när de kom, frukost klockan åtta, kaffe tio, middag tolv, otendag (kaffe) på eftermiddagen, sen kvällsmat. Vi hade ett stort långbord med många rätter. Inomhus var vi flickor till hjälp, bäddade sängarna, hjälpte syskonen med påklädning, disk och städning, eldade i spis och kakelugnar. Maria högg ved. Vatten hämtade vi i brunnen i änget längre bort. Det var en rund stenlagd brunn med källvatten, den var aldrig tom. Lamporna fylldes med fotogen. Sedan fick vi hjälpa till att mjölka. I början separerade vi mjölken och kärnade smör. Sedan kom mejeriet. Vi hade många djur. Hästar, kor, grisar, får, oxar, kaniner, höns och katter. På julafton skulle alla djur släppas ut på storgården och springa fritt."

Min mamma gifte sig när hon var 21 år med pappa Emil som var lantbrukare. Då hade hon redan löständer. De fick fem barn. Ingrid kom till oss i en svår tid, mammas livslånga hjälp och vän. Vid 50 års ålder började mamma arbeta utom hemmet, på restaurang och hotell i Visby (En berättelse för sig) Hon bodde hemma i en villa tills hon var 97 år. Cittran stod på köksbordet under glada allsångskvällar. När hon inte gick och "sjöng för di gamle" på Hemmet. Hon dog en sommarnatt, lugn och frisk, glad och tacksam till Gud och alla människor.

Lisbeth Nilsson, Esters femte barn