BERLIN-STOCKHOLM Hur en vanvettig tid förändrar ett barns liv. På gott och ont.

Foto från Konny, då Konstantin, Domnauers barnpass. Taget i Berlin 1939.Foto: Privat Jag, Konstantin Domnauer, kallad Kosti i sjömanskostym. Fotot i mitt barnpass har tagits i Tante Jaros fotoautomat. Hon är min moster, fotograf i Berlin. Jag håller henne i handen på perrongen. Året är 1939. Augusti. Sensommar. Strax startar Hitler Andra världskriget. Min värld förändras för alltid. Die Tante och jag är på väg till Stockholm. Hon kommer att lämna mig kvar i katolska kyrkans barnhem.

Hon återvänder till Berlin. Men det förstår jag inte då. Vi återses 1978. Min pappa gifte om sig med en judisk kvinna, Ilse Abraham. Min förmögne far, som av nazisterna berövats alla sina ägodelar, återser jag aldrig. Jag minns ett brev från honom där mycket överstrukits av censuren. Han försvinner i förintelsen. "Deporterad österut", står det lakoniskt. Han var adoptivbarn i den judiska familjen Domnauer. Gifte sig 1929 med min katolska mamma, Wanda von Tucholka, polsk adelskvinna. Jag döptes i katolska kyrkan och bedömdes senare av tyska "Reichssippenamt" vara "judisk blandras av II graden".

Min mamma begick självmord 1933. Jag var tre år. Hon klarade inte av det ökade hotet mot judar. Hitler har i november 1933 blivit "Reichskanzler", drygt 10 miljoner tyskar röstar på nazisterna. Jag saknar minne av avresan från Berlin. Andra barndomsminnen har också suddats ut. Senare får jag veta att jag gått tre terminer i tysk skola. Betygskopiorna säger så, inte mitt minne. Jag har bestämt mig att inte rota i mina barndomsminnen.

Mitt liv börjar på tågfärjan till Trelleborg där jag blev sjösjuk. Lära mig svenska? Jag bara kunde. Fick börja i andra klass. Barnhemmet hade egen skola för många länders barn. Blev sexuellt utnyttjad av svensk, katolsk präst. 1943 hamnade jag i läroverket i Helsingborg. Återigen ett skolhem för katolska pojkar. Meningen var att dessa skulle bli präster. Jag hann gå ut realskolans klass 2/4 innan jag blev utkastad. Skolproblem och tonårsuppkäftighet.

Tillbaka i Stockholm. Återigen katolskt hem där man hyrde rum tillsammans med någon katolsk kamrat. Första jobbet blev springschasens, Eriksson & Westman, Kunglig Hovleverantör till restauranger av finare fisk, lax, ostron, hummer, rökt ål. Uppsagd efter ett drygt år på grund av förändringar i tiden, firman köpte lastbil. Så "schasen" åkte ut.

Efter några småjobb hamnade jag på Riksförsäkringanstalten som vaktmästare där jag i en fotoklubb kom i kontakt med fotokonsten. Medvetandet om livet, samtiden, kulturen, religionen ökade. Jag blev obstinat mot prästerna i Don Bosco-hemmet och insåg att religion inte var något för mig. Livet tog andra vägar: träffade en Uppsala-tjej som senare blir min fru. Hon börjar kalla mig Konny som senare blir officiellt förnamn. Vi får tre barn.

På Riksförsäkringsanstalten talades mycket om förmånen att jobba i staten, man blev pensionär tidigt! Jag har oändligt många år kvar till saligheten. Det går inte att bära runt papper resten av livet: jag börjar titta på jobbannonser. Pressens Bild söker bildförsäljare som bör kunna engelska och tyska. Jag får jobbet. Det är igen ett springschasjobb, men jag bestämmer mig för att inte ge upp, fotograf SKALL jag bli. Firmans fotograf lär mig kopiera och 1950 blir jag anställd som kopist.

På fritiden gällde egen fotografering. Blir medlem i Fotografiska Föreningens juniorsektion, träffar likasinnade, Sune Jonsson med flera. Nya kulturvärldar öppnas. Jag blir svensk medborgare och en kugge i samhället. Tyska språket, modersmålet sitter kvar i bakhuvudet. Min onkel i Berlin berömmer mig för mina brev. Jag förstår ingenting, visste inte att jag kunde!

1952 bryter jag upp från Pressens Bild. Jag har familj, lägenhet i Bagarmossen, barn föds. Börjar arbeta som fotograf. Åren går knaggligt. Genom hängivet arbete blir jag så etablerad. Får kontakter i reklamvärlden och blir kommersiell fotograf. Öppnar studio i bryggeri på Söder. Verksamheten rullar på. 34 år senare flyttar jag studion till min bostad. Nu ensam i en bostadsrättsförening. Gör om ett rum till fotostudio. Under åren som gått blev det skilsmässa, jag blir ensamstående far med tre barn. De klarar sina liv utomordentligt.

En blåscancer förklaras som yrkesskada 1991: "fotokemi innehåller aminer som övertygande är knutna till blåscancer", står i läkarintyget. Lyckad operation. Livet knallar på. Är i dag gympainstruktör. Knogar på med bilder för bildbyråförsäljning. Liv är aktivitet, oavsett ålder. Vad blev det av lille Kosti, han i sjömanskostymen? En svensk, med ett bra liv bakom sig och en bra framtid. Jag har pension.

Drömmen om folkhemmet blev min! På riktigt. Tante Jaro, hon som hjälpte alla som hade det svårt, räddade också mig. Jag är henne evigt tacksam! I mitt barnpass står "Inresa Trelleborg. 15 augusti 1939".

Konny Domnauer

• Extern länk till skribenten