VASASTADEN, STOCKHOLM Hur jag som sexåring kommer från ett litet jordbruk i Norrland till Stockholm och Upplandsgatan i Vasastan.

I december 1955 anländer jag till Stockholm. Jag var då sex år och skulle fylla sju i januari. Tiden innan bodde jag, som ett mycket lyckligt fosterbarn, på ett litet jordbruk i Norrland. Jag var van vid kor, höns, grisar, hästar, hundar, katter, jakt, fiske, skogsbruk och olika skördetider. Toalettbesöken gick till utedasset. Därifrån gick man med trycksvärta i baken.

Min mamma och hennes nya man mötte mig på Centralstationen. Det var snöblask och väldigt mycket ljus och många bilar. Kom till deras lilla etta på Upplandsgatan. Den delen som lutar ner mot Vanadisvägen. Jag hade fått en liten syster (fattade ingenting) också. Minns att jag vaknade en natt och grät för att jag ville hem till "mamma" i Norrland. Saknaden och vilsenheten skapade en frustration, som jag bland annat mildrade genom olika bus. Bjöd till exempel en nyfunnen kompis på shoppingrunda på Epa vid Odenplan, för pengar (tio kronor) som inte var mina. Det var knallpulverpistoler, hölster och ammunition. Sedan var vi i Vasaparken och krigade. Den dagen avslutades med att mamma och pappa fick gå ut och leta efter mig och fann mig på kvällen i parken.

I Vasaparken kunde man åka skridskor på vintern och på sommaren hade de bland annat barnteater. Minns speciellt Grodan Boll, som var mycket populär då. Ibland så besökte jag och kompisen även Vanadislunden. Ett ställe jag knappt vågade besöka, beroende på ryktet om "Vanadisligan". Det var de som skar upp människors armar och hällde salt i såren som sedan syddes igen. Nej, då var det lugnare i Vasaparken.

Det var ju inte så mycket trafik på den tiden. Det hände till och med att man kunde få se en åkare med häst och vagn. Jag hade en liten cykel. En så´n som hade tramporna i framhjulet. Bromsen,? ja den hann man aldrig använda i alla fall. Med den cykeln tog jag mig nerför Upplandsgatan till Odenplan. Cyklade runt där bland bilar, spårvagnar och el-bussar (så´na som fick kraften uppifrån). Helskinnad kom den sjuåriga bondpojken alltid hem.

Jag hade mycket dåliga tänder vid den tiden. Tandborste visste jag knappt vad det var. Tänderna såg ut som råttbon. Då var det lämpligt att Eastmaninstitutet låg så nära. Fy, så ofta jag satt i tandläkarstolen. Kan säga att jag i dag inte har lagat ett hål i mina tänder på 38 år och inte har några löständer.

Tarzan som han porträtterades 1958 av Gordon Scott.Foto: Scanpix Biografer fanns det många i området. Det var gångavstånd till Sveavägen och S:t Eriksplan, där det "drällde" av biografer. Jag gick på Matiné varenda söndag. Såg nog mest "Håppalång" Cassidy och Tarzan. Hade en veckopeng på en krona. Biobiljetten kostade 75 öre. Resten gick till godis. Minns då de hade höjt biljettpriset. Jag hade redan köpt mitt godis för 25 öre och hade därmed inte tillräckligt till biljetten. Vad gör man då? Jo, jag började storgrina och fick därmed komma in på föreställningen ändå. Ett bra knep, som jag inte har någon nytta av i dag.

Inför skolstart var det lämplighetstest på Adolf Fredriks skola. Det gick bra och jag började första klass i Matteus skola på Vanadisvägen. Kort tid efter skolstarten flyttade vi till en modern lägenhet i en söderförort. Där startade mitt livslånga idrottsintresse, både som aktiv och som åskådare.

Bor kvar i underbara Stockholm!

Per Olsson