MORFARS HUS I KASKÖ, FINLAND Mina sommarlov i 1940-talets Kaskö liksom vinterkriget 1939/40 tillbringade jag i morfars hus i den lilla kuststaden Kaskö. Det var somrar fyllda av glädje och kärlek. Och skattjakt.

Jag är född 1937 och förlorade mitt hjärta i Kaskö redan som liten. Kaskö nämns på holländska kartor redan på 1500-talet, men grundades av Gustav III först år 1785. I lilla Kaskö bodde jag under sommarloven hos morfar Erik Nygård. Morfar och mormor hade köpt ett hus vid Stora gatan år 1893 och byggde 1909 ett bostadshus på nedre delen av tomten vid Hamngatan 15.

"Det finns mycket kärlek i väggarna", sa mamma om huset. Och visst kände jag den kärleken. Och nog trodde jag det var mormors kärlek som gjorde att jag fick ärva hennes vita nattlinne i flanell, det hon haft på sig när jag som sexåring såg henne för sista gången, död och nerbäddad i en kista hemma. Jag berättade aldrig att jag trodde det var samma nattlinne, men rös till ibland.

Vi talade bara svenska i Kaskö. Handlaren Ratilainen och hans familj var de enda jag kände som talade finska. Ratilainen skötte stadens enda biograf där jag en gång varje sommar fick se en film. Det var en högtidsdag. Ratilainen hade dessutom en brunn där jag fick hämta klart vatten de dagar då morfars järnrika bruna vatten höll på att sina i brunnen.

För det mesta handlade vi mat i Andelshandeln vid torget. Där var det ett rysligt hälsande och nigande när vi kommit till staden. Mamma skulle ju veta allt som hänt sedan sist. Och hon skulle köpa mjölk till filbunkarna som skulle sättas. Men det jag tyckte var viktigast var att handla det goda rågbrödet och grisarna (stora munkar fyllda med äppelmos). Båda två skulle packas ner i den speciella korgen som morfar tillverkat och som skulle tas med i båten ut på skäret där vi tillbringade hela dagar på klipporna.

Min syster och jag samlade ihop allt som flutit i land från havet liksom släta stenar och de små snäckor vi eventuellt kunde hitta. När jag blev tillräckligt stor fick jag låna morfars kniv och tälja barkbåtar som fick löv till segel.

Min dröm var att en dag hitta en stor snäcka och jag visste var den drömmen skulle gå i uppfyllelse. Jag hade en grop intill Skvallerberget vid Aminoffska bryggan nedanför morfars hus. Där hade jag i rester av gammal barlast från skeppen som lagt till i Kaskö grävt fram bitar av stora exotiska snäckor. Jag var så rädd för att förstöra den där stora snäckan jag väntade på, att jag bara grävde med händerna.

Morfars långa uthus hade utedass i ena änden och en jordkällare i den andra och däremellan fanns hans snickarbod och vedbod. Utedasset var ett måste eftersom vattentoaletten för det mesta var ur funktion. Jag var rysligt rädd för dasset efter att fått höra en skröna om en råtta som hoppat upp och bitit någon i stjärten. Men den mörka, fuktiga jordkällaren älskade jag. Alltsedan vinterkriget 1939/40 gjorde doften av kalk och jord mig nämligen lugn. Dit sprang jag tillsammans med mamma och min syster när bomblarmet tjöt. Där satt jag inrullad i en varm filt i skenet av en karbidlykta.

En enda gång hann vi inte fram till källaren, men den gången, klockan 10.09 den 5 februari 1940, var det jag som hade änglavakt och bombskärvorna som flög in i morfars kök hamnade i dörren som jag just stängt bakom mig.

"Här spökar det nog", sa min sju år äldre syster Disa när vi lagt oss i vindsrummet hos morfar. Det var ett ljust rum med balkong ut mot Kaskösundet. Balkongen hade en hängränna som hon lärde mig använda när vi inte vågade gå ut i det stora vindsutrymmet för att gå ner till toaletten. Berättelserna om hur morfar gömt vapen i sågspånet högst upp under takåsen under kriget 1917 skrämde mig. Som om gevären kunnat avfyra sig själva. Men det enda som hittades i sågspånen efter morfars död 1948 var vetemjöl.

Dagtid var det mindre skrämmande att vistas på vinden. Och på vinden fanns också skatter. Ett helt rum fullt av gamla klänningar och hattar som vi fritt fick klä ut oss i för att sedan vandra ut och sätta oss på bänken på Skvallerberget och härma de vuxnas fåniga prat och manér. Vi var helt övertygade om att ingen skulle känna igen oss. På vinden fanns också ett rum med gamla böcker i högar på golvet. Bland annat kokböcker och postillor som morfar stämplat sitt namn i. Och jag letade förgäves efter barnböcker i rummet. På vinden stod mormors vävstol, spinnrock och mangel, som tre spöken utan liv.

Morfars hus såldes på auktion 1980 efter att min mor gått bort. Jag var sedan 1959 gift och bosatt i Sverige. Jag hittade aldrig den där stora snäckan i gropen vid Skvallerberget. Det jag fick med mig från huset var en stol som morfar snickrat åt min mamma när hon var tre år gammal och så de verkliga skatterna, mammas och pappas gästbok som också varit en dagbok för åren 1936-1976, och en bunt med gamla brev och kort. Där fanns fyra vykort min pappa skrivit till sin mor när han som 14-åring rymt hemifrån för att "köra ut ryssen från Finland" år 1917, pappas brev till mamma från fronten under krigen 1939-1944 och mina brev från Sverige hem till mamma åren 1960-1977.

Ulla Hannelius