JORDBERGA SOCKERBRUK, MALMÖ Det blev en overklig sommar det året jag skulle flytta till stan. Jag var på väg mot skogskanten jag sett från mitt fönster, därbortom där livet och friheten fanns, drömmarna upp mot trädkronorna, träbron över bäcken där jag droppat stenar med önskningar, suttit och tecknat.

Jag stod där i tunn sommarblus i trevägskorset med ridstallet i ryggen, till vänster vägen till småskolan, till höger folkskolan och rakt fram vägen till bruket och hem. De båda skolorna förbands med en flera kilometer lång allé.

Lärkorna drillade, gräset doftade, men jag var som en främling mitt i alltihop.

Närmare hösten var det tid att läsa annons för att få hyra rum. Hos fröken Eriksson blev det. Rummet visades och jag ombads att inte föra något väsen om kvällarna. Spela fick jag förstås och öva på mitt piano. Inga pojkar på rummet.

Det skulle bli konsert på konservatoriet med framträdande av oss som var elever där. Jag övade och sjöng vocaliser, terser, kvarter och kvinter.

Så var det en av alla mina affärsrundor. I fönstret till musikhandeln låg noter, skivor och instrument. Utan större tvekan gick jag upp till chefen och knackade på. Jag fick börja där på halvtid. Gick det bra på måndag? Avdelningen för klassisk musik.

Vår konsert på konservatoriet blev en succé. Lilla Schultze sjöng Brahms, den äldre damen i fruskor och kråsblus sjöng Rusalka, jag sjöng Rida Ranka och Billy Boy. Pianomusik och irländska visor var det också.

Jag roade mig med dans på Amiralen där Östen Varnerbring spelade. Han var en bland många andra kända kunder i musikhandeln. Så annonserade Stadsteatern om nya körmedlemmar. Jag var bland dem som satt i trappan och väntade på att få provsjunga. Det gick inte så bra första gången. Jag väntade tålmodigt tills alla var klara och satt till sist ensam kvar. Fick jag försöka en gång till? Det gick bra och jag sjöng Benjamin Britten utan att darra på manschetten.
Varför sjöng ni inte den på en gång? frågade dirigenten på bred skånska. Det blev kontrakt. Jag var bara 18 år och yngst.

Demonregissören var där med hela skådespelareliten. Kända primadonnor, lyriska tenorer, basar, balettmästare och kåren, körledare med kören och teaterelever. Bakom scenen scenmästare, sömmerskor, påklädare, perukmakare, frisörer, sminkörer och många, många andra. Ett sjudande liv, men också hårt arbete.

Nu var det premiär på Can Can. Skylten med TYSTNAD tändes, sorlet i salongen lade sig.
- Varning, kören på scen, kören på scen om fem minuter.
Ouvertyren först, sedan kunde föreställningen börja. Året var 1956.

Ingelis Nordqvist