GÖTEBORG OCH ROSSÖ Valle fick ett långt yrkesliv som skeppare på bogserbåtar i Göteborgs hamn. Han deltog i utvecklingen av Göteborg som industristad och storhamn.

Min pappa Valfrid, som alltid ville kallas Valle, blev som många andra kustbor präglad av sjön i hela sitt liv. Han föddes 1905 på Rossö i Bohuslän med både far och farfar som fiskare och småbönder. Här är några av hans minnen från nästan 75 år på sjön, varav 47 år som bogserbåtsskeppare i Göteborgs Hamn.

"Från sex-årsåldern fick jag vara med min pappa och hjälpa till med fisket, som huvudsakligen utfördes med bottengarn. Vi fiskade från mars till sena hösten. Ibland övernattade vi i sjöboden på Asklovan för att komma ut tidigt och dörja makrill. Bottengarnen kunde innehålla upptill 10 000 st makrillar och horngäddor. Vi fiskade också mycket laxöring och kunde få laxar som vägde upptill 20 kilo. Rekordet var en bjässe på 28 kg."

Men allt var inte frid och fröjd. När han var nio år bröt första världskriget ut. Eftersom delar av Skagerack var minerad gick många fartyg nära land. Men alla kom inte undan utan Valle blev vittne till en minexplosion som tog två människors liv.

"Under hela kriget flöt mycket vrakgods och många lik iland på holmar och skär. Samtidigt skördade spanska sjukan många liv, flottans "Svensksund" fick gå in till öarna i Bohuslän och lämna sina döda."

Ibland följde Valle med sin pappa till Strömstad och sålde fisk. Någon gång rodde de ända upp till Arvika och sålde saltsill i tunnor till herrgårdarna på vägen.

"En gång var jag själv i båten när en fin dam kom fram och frågade om kvalitén på fisken.
- Den är prima sekunda, svarade jag då och det hade hon mycket roligt åt."

Utställningsåret 1923, när han fyllde 17 år, blev han skeppare på "Olga", en liten bogserbåt i Göteborg. Skepparbrev behövdes inte på den tiden utan det tog Valle 1926 efter studier på Navigationsskolan.

"Ett av mina första uppdrag vintern 1923 var att assistera vid en bärgning av en styckegodsjakt som sjunkit vid Skalkorgarna utanför Göteborg med last till handlare i Kämpersvik och Grebbestad. Skepparen blev orolig när man skojade med dykaren:
- Kroka på öllådorna först när du kommer ner."

Valfrid "Valle" Christensson på sin arbetsplats.Foto: Privat I början gick Valle med kolpråmar till industrierna utmed Mölndalsån. Mindre pråmar, som kallades slusspråmar, bogserades till Pripps, Lyckholms och Eriksbergs Bryggerier och vidare till Tomten och Levanten. Mölndalsån var svår att komma fram i och det blev bottenkänning ibland när pråmarna skulle vändas. Valle skriver:

"Det fanns ju en del hus utmed ån också. Dassen byggde man på pålar över vattnet. Ibland daskade man i dassen med pråmsläpet och den som satt i godan ro fick brått att komma ut. Sedan blev man bombarderad med sten och jordkakor eller snö och isklumpar på vintern. En av de drabbade hämnades efter ett tag och jag fick ett par hinkar vatten över huvudet när jag gick under en bro."

Det var livlig trafik i hamnen och i kanalerna på den tiden. Många broar var öppningsbara och det fanns alltid intresserade åskådare runt kanalkanterna.

"Bland broarna fanns det träbroar med stora springor mellan plankorna. När båten passerade under kom det kraftiga luftpustar från skorstenen till förfång för de gående, i synnerhet för damerna vars kjolar åkte upp i vädret."

Ibland var bogseringarna av annan nöjeskaraktär:

"På trettiotalet hade chalmeristerna för vana att på Valborgsmässoaftonen åka i en pråm från Kustens Brygga till Kungsportsbron, där Paddan fick sin tilläggsplats. Det var ett mycket "glatt" sällskap som förstås utnämnde mig till hedersskeppare."

Med tiden minskade arbetet i kanalerna och det blev bogseringar i Göteborgs hamn och skärgård, Hallandskusten, Bohuskusten, Göta Älv och Vänern.

"Jag var den siste som passerade ut genom Östra Hamnkanalen med "Anton" innan den blev Östra Hamngatan. Mest trafik var det vid Rosenlundskanalen. Det var kanalbåtar och Vänerskutor med vedlaster, tegelstenspråmar från Stekens tegelbruk och tegelbruken högre upp i älven, pråmar med gödning till Ceresfabriken i Gårda, kol- och kokspråmar till Pustervik där dom låg i dubbla rader på södra sidan från Järntorgsbron och uppåt."

Valle blev trogen de små bogserbåtarna i hamnen och efter Anton bogserade han med "Arne" och "Arvid".

"Med bogserbåten Arvid, som var 18 m lång och hade 210 hästkrafter, bogserade jag ut fyrar till Fotö, Knippelholmen, Gäveskär, Måvholmsbodan, Dynan, Buskär och andra fyrplatser."

De roligaste bogseringarna gick till Strömstad och uppför Göta Älv till Vänersborg. På 50-talet blev det semesterresor för hela familjen och det kunde vara upp till 10 barn och vuxna som fick samsas på det lilla utrymmet.

"Det kunde vara besvärligt att bogsera en stor pontonkran på Bohuskusten när vi inte kunde gå inomskärs. På en resa fick vi ta nödhamn i Bovallstrand och ligga några dagar. På kajen gick det en farbror och måttade på pekfingret medan han mumlade "de var bare såpass igen". Han hade varit med om en förlisning och blev räddad i sista stund när det bara var några cm fribord kvar."

Christer Christensson