I SKOGEN BORTANFÖR VÄSTANFORS OCH SÄNKMOSSENS SOPSTATION, FAGERSTA Om en familj vars alla sju barn var över två meter långa, våldsamma, urstarka, temperamentsfulla och säregna.

Detta är historien om de väldiga Bröderna Lindstrand, "Jättarna från Hyppenbenning", som folk pratar om än i dag 20 år efter deras död.
Frans Oscar var den största av syskonen. Han var 218 cm lång och uppväxt i Hyppenbenning. Nästan en och en halv mil gick han och syskonen varje dag, i ur och skur, köld som hetta, den långa vägen till Västanfors skola. Där fick skolbarnen stryk av Frans Oscar och Elis, och de egna småsyskonen kastades i ån. Skolböcker lades under en sten, då ingen orkade bära hem dem. En gång gömdes en stor bit kryddost, som lillebrodern Julius köpt för ihopsparade 25 öre. Den åt dessvärre räven upp till hans förtvivlan.

Styrkan hade Frans Oscar ärvt av modern Vilhelmina som kunde bära in vatten med enbart pekfingrarna. En dag hade traktens kommunalpamp utmanat henne i fingerkrok, hon drog omedelbart gubben i backen. Efter det kom tidningar och både smeder och starka män kom för att pröva sin lycka. Men ingen vann någonsin över Vilhelmina.

De sju syskonen älskade att äta limpa och potatis, men även att putta stora stenar över höga stup, helst i en sjö, så man kunde höra plumset långa vägar. Därav hade de alla ont i ryggar och höfter redan i tidiga tonår.

När de som vuxna fick jobb på bruket jobbade de dubbla skift till kamraternas missnöje, och drack lika häftigt på helgen samtidigt som de snickrade dag och natt på sina egna hus. För de var alla både snickarkunniga och skickliga i affärer. Efter kriget kunde renoveringsobjekten dock säljas lite för fort. En gång ville en stockholmare ha en gård med kräftdamm. De köpte ett fallfärdigt hus av en gammal änka, målade framsidan av huset, stöttade upp det baktill, samt (det här var på vintern) spolade ängen med vatten, så den frös till is. Stockholmaren köpte då gården, glad ihågen och i tron om att där fanns en kräftdamm.

Brodern Julius, som var den kortaste av dem alla, endast 186 cm, var begåvad med det värsta humöret och den kortaste stubinen. En gång körde han efter ett timemrlass i en lång uppförsbacke. Hans kompis Tage satt bredvid. Julius exploderade av ilska. Ta ratten, Tage, skrek han, och ålade sig ut ur fönstret på bilen, upp på motorhuven och tog ett skutt över till timmerlasset. Där klättrade Julius ända fram och lade sig på magen över förarkabinen och hamrade med nävarna på vindrutan.

Julius blev också väldigt arg en gång då han slog huvudet i en skåplucka i köket i Hyppenbenning, sprang således efter yxan och högg alla köksluckorna runda i hörnorna.

Systern, den 189 cm långa Katarina, var inte sämre. Hon blev chef över ett järnverk på 1950-talet, gifte sig aldrig för hon föredrog ensamheten. Hon köpte sin egna bil, en liten Morris Minor 1949 som hon reste till Karpatiska bergskedjorna med. Där mötte hon en gång ett gäng rövare som nog blev räddare för henne än hon för dem.

Hur såg de ut, de här Jättarna? Jo, händerna var lika stora som dasslock och de hade ryggar bred som en lagårdsportar.
Men de var de snällaste och roligaste människor jag mött.

Sabina Håve Ennouri

Inspiration till berättelsen om Jättarna från Hyppenbenning har skribenten fått från sin farfars berättelser om hans storväxta, vilda bröder.