MALMÖ "Theeeee Draaaaagonkings!" Jag kommer ut på scenen och publiken jublar, de skriker, sjunger med i våra låtar. Vi dansar, sjunger i falsett, krossar deras hjärtan. Vi är pojkbandsidoler.

Det var så det började när fyra brudar på Dramapedagogutbildningen i Storvik utanför Gävle kom på att vi skulle bilda en dragkinggrupp. Vi blev ett boyband. A.J, Joey, Jordan och David, fyra män, fyra pojkbandskaraktärer och mitt liv som dragking började. Vi heter Dragonkings. I dag har gruppantalet minskat från fyra till tre och vi bor alla i Malmö. Vår show har utökats från bara pojkband till flera olika uttryck inom drag.

Det att vara dragking har förändrat mig på flera olika sätt. Den första upptäckten jag gjorde när jag klev in i min pojkbandskaraktär David var hans självklara sätt i alla sammanhang, en självklarhet jag aldrig känt som kvinna. Trots att jag stod på scenen och mimade till andras låtar var min plats på scen så självklar genom David. Att han skulle stå på scenen och bli avgudad av pojkbandsfans var självklart. När han kom in i ett rum var han självklar, när han talade med någon. Han hade ett självförtroende som var självklart. Han var man och det var självklart hans rätt att existera. Han skulle aldrig be om ursäkt för sig själv på det sätt som jag så många gånger gjort i mitt liv, bett om ursäkt för min existens.

Trots att jag med mitt förstånd vetat om de olika livsvillkoren för kvinnor och män genom mitt intresse för feminism var det inte förrän jag fick prova på skillnaden att vara man och att vara kvinna som det gick in i mig hur stor skillnaden var, men också att den inte behövde existera. På samma sätt som David var självklar i alla sammanhang kan lika gärna jag vara det.

Att vara dragking innebär att skapa en manlig karaktär med hjälp av kroppsspråk, kläder och andra manliga attribut. Att vara biologisk kvinna men uppträda som man kan vara ganska provocerande för många. Många hävdar att våra egenskaper är könsbestämda, att de sitter i generna medan vi på scenen visar på att våra könsroller är just bara roller som är lätta att axla och spela på. Vi är en del av ett stort socialiseringsspel där flickor får dockor och uppmuntras till rollekar medan pojkar får byggsatser och uppmuntras till att tänka logiskt. Att vara normbrytande kan innebära utanförskap och hot om våld. Jag har aldrig blivit utsatt för varken hot eller våld när jag varit i "drag", men jag har heller aldrig rört mig i säskilt "osäkra" kretsar. Jag känner mig inte heller "utanför" samhället utan snarare en del där min funktion är att visa på att det finns alternativ. Men jag har också många vänner som tänker som jag och vi stöttar och peppar varandra. Bland många av de jag känner är begreppet kön ganska diffust och kanske inte heller viktigt. Många definierar sig varken som kvinna eller man, vilket kön du är eller definierar dig som säger ingenting om vem du är. Vad jag däremot vet är att jag umgås mest och trivs bäst bland biologiskt födda kvinnor, för vi har haft samma socialiserings-process och många av oss har hittat gemenskap och blivit starka genom feminism.

Det finns en skillnad mellan dragkings och dragqueens och den är att kings oftast är politiska medan queens sällan är det. Detta skrämmer ibland klubbarrangörer (särskilt manliga), det finns en fördom om att dragkings skulle vara tråkiga medan om du anlitar en queen så vet du vad du får: glitter och glamour. Men politik kan vara kul, vi har kul på scenen när vi showar och publiken har roligt med oss. Säkert kan det vara svårt för vissa män att hantera det att få det så tydligt inför sig sin fördelaktiga position, det vet även jag, som även om jag är kvinna så är jag också vit medelklass i ett i-land. Men istället för att göra mig till martyr kan jag göra något aktivt för att få den här världen till en bättre plats att leva i. Dessutom är det så att även inom "drag-världen" styr patriarkatet och män som queens får betydligt mycket mer scenutrymme än kings.

Jag definierar mig som kvinna men känner mig förkrympt och förbisedd då samhället behandlar och bemöter mig som kvinna utifrån de normativa föreställningarna om vad och hur en kvinna är. När jag började klä mig i skägg, mustasch, band mina bröst blev jag hel. Att då och då gå in i en mansroll ger mig balans mot de starka påtryckningarna från samhället om hur jag bör vara som kvinna. Som androgyn trivs jag nog bäst.

I dag är jag inte bara pojkbandsidolen David, jag är också läderbögen Benjamin, syntare Seth, vispoeten Hasse med flera. Det finns ett härligt bibliotek av mansroller att hämta inspiration ifrån och tillsammans med de övriga medlemmarna i Dragonkings blir idéer till verklighet. Min läderbög var länge en dröm, något jag längtade efter att få uttrycka på scen och är idag ett av de mest uppskattade numren.

Min del i vår historia, Dragonkings del i Sveriges historia, är en del av det queera samhället som växer och blir större, en fredlig revolution på frammarsch mot stagnerade könsroller, för en ny syn på människan.

Emelie Lysholm

Extern länk till gruppen