STAGNELIUSVÄGEN, FREDHÄLL, STOCKHOLM Man hjälpte varandra med allt man kunde och tog del i varandras liv. Men skrika i trappan det fick man inte - vad skulle grannarna säga?

Vi bodde i Fredhäll i Stockholm på 1940-talet. Jag var enda barnet och vi bodde i ett hyreshus på Stagneliusvägen. Det var bara en människa som ägde en bil på vår gata och det var färghandlaren som hade en grå skåpbil. Tvåans spårvagn hade ändhållplats i slutet av vår gata.

Moderns sömnadskunskaper uppmärksammades i tidningen. Foto: Privat Jag vill berätta om mina minnen från tiden strax före krigsslutet då jag ännu inte börjat skolan. Jag minns stämningen från förr. Hur mammorna ofta satt på balkongerna på sommaren och stoppade strumpor och liksom spände hålen över en stoppsvamp av trä och lagade. Dom lagade också kläder och sydde om. Mamma sydde en gång ett förkläde av 20 små tyglappar som fick pris i Husmodern. Hon vände ofta tyget i gamla kappor och sydde om åt mej. Mammorna drack cikoriakaffe och bytte ransoneringskort. När det var riktigt kris så rostades ekollon och maldes på kaffekvarnen. Dom grinade illa så beskt var det.

Under den här tiden var det stor arbetslöshet och grannarna i huset hjälptes åt på alla sätt. Det var ont om mat och mamma handlade på ransoneringkort. För att dryga ut hushållskassan började familjerna odla grönsaksland i Kristineberg. Just där det nu ligger en restaurangskola hade min pappa sitt land. Där hade det förut legat ett stall och pappa fick jättestora potatisar, rödbetor och morötter på det där landet. På kvällarna cyklade familjerna från huset dit med kaffekorgar och umgicks och skördade under ljusa sommarkvällar. På hösten anordnades en grönsaksutställning i Stadshuset där pappa ofta fick priser för sina stora morötter och potatisar som ofta hade formen av gubbar. Dom kom i tidningen med en tändsticksask bredvid för att visa storleken. På vintern plockade vi brysselkål till soppan från stora stånd som stod kvar i landet hela vintern, då brysselkål tål frost.

Alla i huset kände varandra och umgicks. Pappa hade en skoläst och bytte sulor på skorna åt dom som behövde. Då hade han hela munnen full av nubb som han lirkade ut en i taget och spikade fast sulan med. Jag minns att jag var rädd att han skulle svälja så jag vågade inte prata med honom då. Farbror Knut som var frisör klippte alla i huset som behövde klippas på löpande band. Min bästa vän Kerstins pappa tog ungarna insvepta i stora badlakan ner i tvättstugan och där badades vi i ett stort cementkar där man sköljde tvätt om dagarna. Det var ont om varmvatten så barnen i huset badade alla på en gång. Efter badandet sattes fläkten på i torkrummet och vi sprang runt i den varma luften för att inte bli förkylda. Sedan åkte vi hissen upp och lämnades av på det våningsplan där var och en bodde.

Min mamma tyckte mycket om att laga mat och gjorde ofta kåldolmar. Sedan gick mamma och jag runt i huset och gav dom till en del grannar som tyckte om kåldolmar. Det var till tant Gerda som var 100 år och hade sex katter, gud vad det luktade katt där. Vi brukade gå till min gamla spellärarinna som hade ett av sina två rum till brädden fyllt med gamla tidningar som hon skulle läsa när hon fick tid. Sedan gick vi till Malvi som brukade sitta på Nationalmuseum och måla av tavlor om dagarna. Hon åt aldrig annat än ostkaka och var smal som en eldgaffel enligt mamma. Av Malvi fick vi gamla leksaker att ha till fiskdammen på våra julgransplundringar. Då satt Malvi i en röd fåtölj och tittade på när vi fiskade upp hennes gamla dockor, änglar, ekorrar och tomtar. Dom där sakerna har jag kvar och jag brukar sitta och rita av dom när jag tänker på tiden från förr.

En natt varje år kom alla grannar till tant Aina. Vi satt i en ring runt en blomma. Det var Nattens drottning som skulle slå ut och den blomman blommade bara en natt. Då serverades snittar. Det var riktigt små smörgåsar som var rena konstverk. Tant Aina serverade i familjer på Östermalm och visste hur det skulle vara.

Man hjälpte varandra med allt man kunde och tog del i varandras liv. Men skrika i trappan det fick man inte - vad skulle grannarna säga?

Stina Herrström