HANDBACKEN OCH NYBYN VID DALÄLVENS STRAND I BJÖRBO, GAGNEF En sann berättelse om hur Sjöfartsverket kopplades in vid inspektionen av roddbåt över Dalälven år 1960.

Under min tjänstgöring som administrativ direktör vid Länsskolnämnden i Kopparbergs län på 1980-talet hade jag bland annat ansvaret för officiella handlingar i arkivet. Bland arkivhandlingarna fanns en brevväxling vars upphovsman var en myndighetschef med sinne för humor.

Jag kan se tiden och skeendet framför mig. Året var 1960, John F. Kennedy skulle snart bli USA:s president och i Handbackens by i Västerdalarna vandrade en kvinna mot stranden av Dalälven. Fem skolbarn i sju-åttaårsåldern stojade vid strandkanten. Tillsammans klev de i roddbåten. Kvinnans åror skar svartvattnet, som inte nåddes av forsen högre upp. Höstlöven skvallrade om att vinterisarna snart skulle lägga sig. Att säsongen skulle vara över. Efter bara några minuter rodde kvinnan in till bryggan i Nybyn på andra sidan, där båtar låg på parad och doftade tjära. Barnen tumlade i land och sprang den korta grusvägen fram till skolan.

I september det året meddelade Kungliga Sjöfartsstyrelsen i Stockholm överinspektören vid Statens Fartygsinspektion i Karlstad att man beslutat "att båt, som förhyrs såsom skolbåt, skall inspekteras för utrönande av båtens lämplighet för befordran av angivet antal skolbarn mellan ifrågakommande platser".

Överinspektören begärde in uppgifter från Länsskolnämnden i Kopparbergs län, som meddelade att skolskjuts med båt förekom i ett fall inom länet, mellan byarna Handbacken och Nybyn i Floda kommun (nuvarande Gagnefs kommun). Statsbidrag hade betalats ut för 600 enkelturer över Västerdalälven per år sedan 1955.

I februari 1961 studerade överinspektören vid Sjöfartsinspektionen i Karlstad anvisningarna som kommit från Kungliga Sjöfartsstyrelsen i Stockholm om kravet på utrustning av skolbåtar. Han meddelade Länsskolnämnden i Falun att han avsåg att vid kommande resa till Dalarna besöka entreprenören för att besiktiga skolbåten och kontrollera utrustningen.

Anvisningarna från Sjöfartsstyrelsen sa att skolbåtar när de nyttjades till befordran av skolbarn skulle vara utrustade enligt följande:

* Minst ett författningsenligt livbälte för varje person ombord.
* I roddbåtar skulle livbältena vara påtagna under resan och båtföraren måste se till att samtliga barn hade sina bälten ordentligt påtagna före resans början.
* Båten skulle dessutom vara utrustad med minst en livboj.
* Beroende på fartområde, båtens storlek och i enlighet med överinspektörens bedömande ett ankare med tillhörande ankarkätting eller ankarlina.
* En kompass.
* En signalapparat (till exempel blåslur).
* En eldsläckningsapparat av utav Sjöfartsstyrelsen godkänd typ (oljebrandsläckare).
* Två stycken första förband.
* Om båten nyttjades i trafik under mörker skulle lanternor användas i enlighet med gällande bestämmelser för svenskt inre farvatten.

En dag i april 1961 tog sig överinspektören från Karlstad till Dalarna för att inspektera skolbåten över Västerdalälven. En roddbåt.
Jag kan se framför mig hur han vek av från riksvägen, körde över Västerdalälven, in på grusvägen mot Handbackens by med Floda kommuns centrala delar passerande revy på andra sidan älven. Kanske bad han entreprenören att få färdas i roddbåten tillsammans med barnen som gick i första och andra klass. Kanske plockade han fram penna och papper, studerade barnen, iakttog durken och årorna, satt där och antecknade under de minuter roddturen tog. Kanske såg han barn i trean ro över älven själva. De ansågs stora nog för detta. Kanske drömde han om en kopp rykande kaffe i någon av de röda timmerstugorna vid strandkanten.

En månad senare, i maj 1961, då vintern släppt greppet om nejderna, landade ett brunt kuvert i entreprenörens postlåda. Brevet var adresserat till "Befälhavaren på skolbåten över Västerdalälven" och kom från Sjöfartsstyrelsens fartygsbyrå i Stockholm. Det innehöll resultatet av inspektionen av skrov med mera och en kopia hade skickats till skolstyrelsen i Floda "för eventuell åtgärd".

Av brevet framgick att fartygets namn var skolbåt, typ roddbåt, att hemorten var Handbacken, Björbo, och att båten gick i inre fart. Man hänvisade till bestämmelser från år 1914 om tillsyn av fartyg och förklarade att skolbåten inte var sjösäker. Vissa åtgärder måste omedelbart vidtas. Båten måste antingen genomgå grundlig reparation med utbyte av bord och spant eller också skulle den helt förnyas. Författningsenligt livbälte måste anskaffas för varje person ombord, liksom en livboj, ett öskar och åror. Några krav på kompass, blåslur, ankare och eldsläckningsapparat under den korta roddturen över Västerdalälven ställdes inte.

År 1961 blev det sista året med skolskjuts med roddbåt över Västerdalälven. Vid mitt besök i Handbackens by i januari 2000 mötte jag två kvinnor som skrattande berättade om sina färder i skolbåten och om "befälhavaren" som brukade ropa: "Sitt som ljus i båten!"

Ulla Hannelius

• Extern länk till skribenten