TORSGATAN 42, STOCKHOLM Arne, 83 år, minns sin uppväxt i Vasastan i Stockholm på 1930-talet. Han kan ännu höra ljuden av lekande barn på bakgården, pappas fyllehistorier och han minns klumpen i magen kvällen då det hemska hände hans mamma...

Vi lekte på bakgården. Någon öppnade ett fönster och ropade att det brann på mjölkcentralen. Vi rusade ut på gatan, ner mot Odengatan och förbi Vasaparken. Men vi kom inte så långt för området var avspärrat. Besvikna lufsade vi hemåt medan himlen färgades röd och i bakgrunden hördes brandbilar och ambulanser. Dagen efter fick vi höra att det varit en kraftig eldsvåda. En brandman omkom när han störtade från det isiga taket sekunderna innan räddningsstegen nådde honom. Året var 1937, den 8 februari.

Jag var sju månader gammal när jag tillsammans med mina föräldrar flyttade till Torsgatan med 88 nybyggda lägenheter. Vi bodde i 42:an. Sjutton månader senare kom min syster till världen. Det var två hus. Ett gathus med fem trappor och ett gårdshus med fyra. Båda husen saknade hiss. För vår del gjorde det inget eftersom vi bodde på bottenvåningen i gårdshuset, en etta med kök. Vi hade fönster åt den ena framgården med en piskställning utanför. Pappa öppnade snart en skomakarverkstad i närheten och mamma hjälpte till att lappa väskor och putsa skor. Arbetsdagarna var långa. I hemmet fanns inte mycket att göra, ett fiaspel, ett par tre böcker.

Mamma, som var glad till sin natur, stod för tryggheten. Pappa för oron. Länge låg jag och lyssnade om dörren skulle öppnas innan jag somnade. Så vaknade min syster och jag av höga röster från köket. Somnade igen och vaknade när pappa kom in i rummet. Han slog sig ner som han brukade med en ölflaska i handen och med en cigarett i munnen och berättade historier från sin ungdomstid, medan vi låtsades sova. Söndagen däremot var annorlunda. Då vilade helgstämning, åtminstone när pappa var nykter. Då låg han länge på kökssoffan och läste högt ur Stockholmstidningen, ofta något roligt, eftersom jag kunde höra bådas skratt från köket. De drack kaffe på fat, mamma och pappa, medan de knäppte på radion för att lyssna på elvagudstjänsten.

Så en vanlig dag, mitt i veckan, hände något som skakade om och förändrade tillvaron för hela familjen. Det var den 15 oktober 1937, jag var tolv år. Det var sent på kvällen, varken mamma eller pappa hade kommit hem från verkstaden. Det ringde på dörren och utanför stod en polis och meddelade: "Er mamma kommer inte hem..."

Klumpen i magen kunde inte bli större. Mamma var på väg hem från verkstaden med skor till kunder. Hon hade bråttom som vanligt. Spårvagnen bromsade in och stannade till några sekunder vid vägkorsningen strax innan hållplatsen vid S:t Eriksplan. Hon hoppade av i samma stund som vagnen ryckte till, snurrade runt i luften och slog ner på rygg. Så hårt att den gick av. Ett vittne berättade att mamma skrek: "Låt mig dö!!"

Hon fick tillbringa resten av sitt liv på kökssoffan.

Ljuden dör aldrig. Jag kan tydligt höra barndomsljuden från gården. Ropen från fönster att det var dags att komma in och äta, stegen från portvakten som jagade oss och ropade efter oss. Dragspelstonerna, ljud från trehjulingar, från hopprep, pojkar som skriker efter bollen och de ekande piskslagen från rottingen som slogs på dammiga mattor. Utanför gården hördes klappret från mjölkcentralens hästar, tutande bilar och Frälsningsarméns blåsorkester.

Gathuset, vars främsta sida badade i solsken, hade också sina skuggor. En pappa hängde sig på vinden. En äldre, ensamstående kvinna kastade sig ut från fönstret och krossades till döds. Hon bodde högst upp. Kanske bodde Gud i källaren? För där hyrde en frikyrkoförsamling en lokal för sina möten. Visste Gud något om oss i husen? Kunde han höra ett barns gråt på kvällen? Ja, det trodde den snälle söndagsskolläraren. Jesus kände och visste allt. Men kunde vi höra honom? Det kan hända. Men då måste vi väl gått ner i källaren där han fanns. Det var inte många som gjorde. Bara min syster och jag.

Arne Niklasson