TORNEÅ OCH OSLO Intresset började 1937. Jag blev medlem i Rödakorskåren i min hemstad Nyköping 16 år gammal, skulle egentligen vara fyllda 17 men fick dispens. Det här medförde att när jag skulle göra värnplikten kom jag till T1 i Linköping 1941, där jag bland annat skulle sjukvårdsutbildas. Blev kommenderad till sjukhuståg H-39 och senare H-40, som under strikt hemliga former transporterade tyska sårade soldater.

Hemligheten släpptes så sakteliga 50 år efter fredsslutet - alltså i maj 1995. Inte att förväxla med den offentliga permittent-trafiken som pågick.

De sårade soldaterna kom från krigssjukhuset i Kemi, Finland, och transporterades av svenska frivilliga rödakorsare i vita ambulanser de 29 kilometrarna från Kemi till stationen i Torneå i Finland, där vårt tåg stod redo att ta ombord 214 sårade varje vecka (även bussar och mindre tågsätt kom ibland till användning). Resan med de sårade tog två nätter och en dag. Avlastning i en förort till Oslo för vidare transport till Akers krigssjukhus och "Mittelschule", en ockuperad skola. Varannan vecka växlades vårt sjukhuståg ner till hamnen i Oslo, där en beslagtagen holländsk före detta atlantbåt, nu ombyggt till lasarettsfartyg, tog emot vår mänskliga last. Besättningen ombord var en holländsk tvångskommenderad sådan.

Personalens antal ombord på sjukhuståget var 38, från de två läkarna, en sjukhusunderofficer och fyra sjuksystrar och så vi tjugu sjukvårdare ocg befäl, till kommissarie med kockar och övrig kökspersonal och en SJ:s alltiallo, som "skötte tåget". Bland sjuksystrarna märktes sofiasystrarna Maria Bernadotte (syster till Folke) och hennes goda vän syster Gertrud, Gustaf V:s "livsköterska".

Under de första resorna hade vi en tysk, manlig tolk, som skulle hjälpa oss med språket. Men det ansågs snart överflödigt, vi klarade oss själva. Man måste komma ihåg att på 30-40-talen stod vi nära Tyskland kulturellt sett. Det var det första främmande språket i skolan. Till exempel så lärde man sig säga "Ich liebe dich", långt före "I love you". Det kom efter andra världskrigets slut, när engelskan blev det första främmande språket i skolan. Många tyskar bodde och arbetade i Sverige på 20-30-talen, som ingenjörer och arbetsledare inom både möbel-, mekaniska-, och textilindustrin. Alla böcker i Sverige - åtminstone tekniska uppslagsböcker och lexikon - var på tyska språket etcetera.

Men i och med freden 1945, kom en omsvängning, engelskan bröt den tyska vallen och blev omhuldat av både skolor och allmänheten. Vid våra besök i Oslo en dag och en kväll varje vecka till midnatt tog tyskarna hand om oss för sightseeing och andra förlustelser. Vid 18-tiden var det bankett på "Deutsches Haus" (Grand hotell). Därefter exempelvis operettföreställning på Nationaltheatret med de bästa platserna reserverade för vår trupp, som väckte allmänt uppseende. Den övervägande delen av publiken bestod av tyska militärer med damer.

Med de sårade var det totalt 252 personer ombord på tåget, som skulle försörjas med mat med mera. Och naturligtvis sjukvård till de sårade i den mån vi hann med. Resan varade som sagt i två nätter och en dag och det var främst under denna enda dag från efter tidig frukost till tiotiden på kvällen, som den kombinerade ronden och behandlingstiden varade. Det gällde att vara hundraprocentigt effektiv. Övrig tid - kvällar och nätter - var det endast brådskande fall som åtgärdades, men de var inte få.

Visst kan man ha åsikter om det var rätt eller fel att avlasta tyskarna genom att hjälpa dem att transportera deras sårade. Den frågan infinner sig ofta och infann sig även när verksamheten pågick. Humanitär hjälp ser inte till folkslag, vän eller fiende utan till medmänniskan. Att vi i viss mån även kunde hjälpa de drabbade norrmännen genom olika privata insatser, lindrar något den underliga skuldkänsla, som ibland infinner sig. Kanske höll vi oss utanför kriget på grund av dessa eftergifter vi gjorde - förutom sjukhustågen även järnmalm och kullager till tyska krigsindustrin - som exempel. Kanske var det den balanserande politik som Sverige förde som gjorde att vi inte blev ockuperade.

Bertil Nyman