YTTERBY, KUNGÄLV Min far hade ett stort intresse för människor. Inte för dem som personer man har ömsesidiga relationer med men för dem som fenomen och möjligheter.

Far trodde alltid att det fanns mer att hitta än man först anade och han var övertygad om att om man samarbetade kunde man komma mycket längre än man trott.

När det kom hantverkare för att lägga rör eller gräva dräneringar brukade han alltid hjälpa till som hantlangare och medhjälpare. Det var ett bra tillfälle för ett intressant samtal som kunde utvecklas sakta och försiktigt under arbetets gång. Jag minns det som en stämning av lugn tillförsikt; det fanns något förtroendefullt när två män arbetade tillsammans och gradvis visade för varandra i ord vem de var. Ofta kom han efteråt och berättade vad han fått reda på.
- Vet du, killen som var här var zigenare, sa han en gång lite triumferande som om han fått reda på en hemlighet. Men, tillade han, det tog lång tid innan han vågade berätta det. Ja, det är då förfärligt så illa de farit och hur utsatta de är.

Far tillhörde den sortens välsignade föräldrar som inte riktigt insett att man skall prata annorlunda till tioåringar eller tidiga tonåringar än till vuxna. Han tog för givet att vi barn förstod. Det ledde förstås till vissa komplikationer ibland för förväntningarna var ju högt ställda men mest var det förstås bra. Barn uppfattar ju ändå så mycket mer än vuxna ofta tror. Även om man som barn inte kan uttrycka sig analytiskt i ord så förnimmer man vad det handlar om. Det är ju därför lika bra att tala om för barn vad som gäller. De förstår ändå.

I slutet på 1960-talet och början på 70-talet var det en del bråk i Göteborg mellan raggare och motorcykelkillar å ena sidan och vietnamdemonstranter å den andra. Far hade lämnat handelsträdgården utanför Kungsbacka som varit basen för familjen de första 15 åren och hade nu hand om fastigheter i Göteborg som kommunen ägde men som ännu inte hade bebyggts. Han insåg att raggare som bråkar oftast är unga killar som inte har tillräckligt mycket att göra. Ge dem en gård att hålla till på med sina bilar och cyklar och problemen kommer att vara borta, tänkte han.

Sagt och gjort. Han och Adam, en slags informell kontaktperson för flera av motorgängen, presenterade idén för några av ledarna bland raggarna och den togs väl upp. Far fixade till hyreskontrakt till några av kommunens ödegårdar. Och precis som han och Adam trott blev det mindre bråk i stan.

Kontakterna med motorgängen innebar en inblick i en värld ingen av oss i familjen annars kände till så mycket om. Allt som oftast när jag var på besök hos föräldrarna - vid det här laget hade jag flyttat hemifrån - gled en eller flera stora rosa eller ljusblå chevor eller buickar in på tomten. Ut kom killar i läderjackor och rutiga mönstrade halsdukar. De gick in, fick kaffe och efter en stund spann bilarna iväg igen. Kring jul spann också ofta en bil uppför gången.
- Du kan ge den här till Tingdal, sa föraren om far inte var hemma, lämnade en enorm blomsteruppsättning och så gled bilen igång igen.
Inga överflödiga ord men tanken och känslan var tydlig.

Far brukade åka ut till sina gårdar då och då och hamnade förstås i samspråk med raggarna och deras tjejer. Han var upprörd över hur flickorna behandlades och hur de fann sig i att bli behandlade.
- Jag frågade Lena hur hon stod ut när Dick behandlade henne som skit, sa han en gång. Och vet du vad hon sa? "Men jag älskar ju honom". Ja, vad kan man göra då?

När far fick kärlkramp fick han gå ner på halvtid och när han var 61 år och fick sin första infarkt fick han sluta. Sju år senare, 1989 på tredjedagsjul, dog han i sömnen. Jag grät mer eller mindre i tre dagar och undrade mellan varven hur det skulle bli om jag aldrig skulle sluta men den fjärde märkte jag plötsligt att det inte behövdes längre.

Begravningen var i Ytterby dit föräldrarna hade flyttat efter fars pensionering. När det var dags för avskeden vid kistan steg tre män fram. Det var Adam och två killar i jeans och läderjackor. Där stod de tysta en stund och så sa Adam på sin långsamma trygga göteborgska:
- Tack Carl-Johan för att du kom ihåg de pojkar som välfärdssamhället glömde.
Så gick de långsamt tillbaka till sin bänk. Jag väcktes för ett ögonblick ur min avstängda sorg och såg hur vackert det var. Adam och killarna satt redan i sin bil och jag sprang dit och frågade om de inte vill stanna till kaffet. Nej, det kunde de inte men de tackade ändå. Jag tackade särskilt för att de kommit.
- Far skulle ha uppskattat det mycket, sa jag.
Och föraren tittade mig rakt i ögonen och sa:
- Han ställde upp för oss. Då ställer vi upp för honom.
Och så spann bilen nedför backen. När jag gick mot församlingshemmet såg jag jättekransen i amerikanska flaggans färger. "Tack Carl-Johan - Från Road Runners' stod det på sidenbanden.

Birgitta Tingdal