SÖDRA BERGNÄS KYRKA, ARJEPLOG En dag i Södra Bergnäs kyrka med alla minnen från min skoltid som inackorderad i olika familjer i Bergnäsudden.

Arjeplogs församlings sydligaste kyrka i Bergnäsudden mellan sjöarna Storavan och Varras vid Skellefteälvens vattensystem. En träkyrka byggd år 1900 på Bergnäsholmen med ett vackert läge mitt i sjösystemet.

Den här blåskimrande augustidagen frestar med en ensamdag i kyrkan. Jag har varit här många gånger förr, men aldrig utan sällskap. I dag kan minnena få liv, i dag kan jag se och känna deras närhet. Den bastanta nyckeln hänger på sin spik bredvid dörren som vanligt, den har varit med sen kyrkan byggdes, den är oförändrad, lite rostig bara. Högtidligt lyfter jag ner den och låser upp kyrkporten. Den välbekanta lukten slår emot mig så fort jag kommer in. Lukten av såpa och skurvatten som trängt ner mellan de breda plankorna.

Andaktsfullt går jag in i kyrkorummet. Sitter en stund på bakersta bänken. Det var här Fridolf satt med sitt dragspel då han spelade brudmarschen vid Roberts och Elins vigsel. Han spelade "Vi gå över daggstänkta berg, fallera". Den enda marsch Fridolf kunde spela och den enda musik pastor Sjögren lyckades ordna på den korta stunden fram till vigseln.

Efter en sväng in i sakristian går jag upp i predikstolen varifrån jag har en bra överblick över kyrkorummet och läktaren samt den vackra utsikten över byn, sjöarna och bergen.

Där vid kaminen satt kyrkvärden Ville, sedan han plockat ihop rätt nummer på Psalmtavlan och fyllt kaminen med ved. Kaminluckan klagade högljutt och precis som om orgeln hörde dess klagan, började den spela.

På vägen uppför den nötta vitskurade trappan till läktaren känner jag hur minnena smyger omkring mig. Jag går sakta, rädd att skrämma dem. Här har min barndoms lappskoklädda fötter sprungit många gånger. Läktaren var vår värld på den tiden. Där är den nötta trampan där Evert försåg orgeln med luft. Vi skolflickor höll till på första bänken under Everts uppsikt, när vi deltog i högmässan. Busa vågade vi inte, men särskilt andaktsfulla kan jag inte påminna mig att vi var.

Från läktaren ser jag ut över kyrkan. Altaret där min mor gick till "körk" sedan hon fött mig. Jag känner fortfarande vrede över mors handling. Tänka sig! Göra avbön för att hon fått mig. Devisen i taket "Ära vare Gud i Höjden" hade passat bättre.

Gamla kyrka! Vad gör du av alla minnen du gömmer på? Låter du under långa tysta perioder i din ensamhet minnena leva sitt eget liv? Går Brita-Kajsa i sina knarrkängor uppför kyrkgången för att anmäla sig till nattvard? Smyger en nyfiken liten Elsa sin hand i hennes för att äntligen få se vad prästen har för sig i sakristian? Glömmer Fridolf sin marsch och spelar Konvaljens avsked istället så att bröllopsgästerna börjar dansa vals? Pastor Sjögren, folklig och medmänsklig förstår sina församlingsbor och dansar med.

Innan jag går ut sätter jag mig på Villes plats vid kaminen. Måste få höra luckan. Ja, den låter än värre nu! Sakta, sakta stänger jag den. Som om jag är rädd att den ska locka orgeln att börja spela. Orgeln med det vackraste ljudet i värden! Gamla kyrka! Väggarna bågnar nog av alla minnen, som gömmer sig därinne. Låt minnena få leva någon gång då och då, de har ju också ett liv.

Nyckeln hänger på sin plats. Minnena är inlåsta. Eller?

Elsa Lestander-Abrahamsson