BOLLNÄS FINNSKOG Klockan var bara tre, denna morgon, när min far kom in i sovrummet och väckte mig. Han ropade: 'Opp pojk, vi ska tända milan!' Det var i början av november och det var riktig höst.

Det föll snöblandat regn och det blåste en svag, men kall vind. Novembermörkret var heller inte uppiggande. Efter en enkel, snabb frukost bar det av till skogen. Vi försökte ta oss fram utan belysning. Vi hade gått gångstigen åtskilliga gånger under höstens arbete med milorna, som fanns inom ett begränsat område, två kilometer från vårt hem.

Tändningsproceduren var väl förberedd. Min morfar och jag hade arbetat halva september och hela oktober månad med att göra i ordning milorna. Jag var inte fyllda femton år och därför skulle far vara med under de kritiska dygnen då milorna var nytända. Gaserna som bildades i milorna kunde ställa till mycket extraarbete. När gaserna trängde ut skedde det ofta med en sådan kraft att milans täckning, som bestod av granris, stybb och jord, blåstes av och då skulle täckningen omedelbart skottas tillbaka annars blev det ett kraftigt drag och milan började brinna. En mila ska kola. Eld är kolarens värsta fiende.

Vi började med att göra en brasa ovanpå milan och när den var bara en glödhög skottade vi ner den i tändhålet och därefter ett par knippen tjärved och ytterligare torr ved. Efter några timmar kunde vi lägga igen tändhålet och vi såg hur kolmilröken trängde ut ur det svarta stybbet och började fylla dalgången med frän kolmilrök. Nu hade äventyret börjat.

Dagsljuset hade infunnit sig och regnet hade upphört. Det klarnade upp och det blev kyligare, men någon sol visade sig inte.

Vi gick till vår koja, som vi byggt intill de andra milorna vi skulle tända om ett par dagar. Nu skulle morfar, som var en gammal kolare, lära mig grädda en kolbulle. Det var inte detsamma som att göra en tjock pannkaka. Morfar hade köpt extra fett fläsk som han bad mig skära i tärningar och som vi sedan stekte. Han rörde ihop vatten och mjöl samt en ordentlig nypa salt.

Han hällde smeten i stekpannan och så småningom flöt kolbullen i flottet. Fläsket skulle vi lägga ovanpå kolbullarna när de gräddats. Vi tog lite lingonsylt till kolbullarna och allt smakade mycket gott. Det var fest i kolarkojan. Emellertid blev den menyn så ofta återkommande att jag avstod från kolbullätning i 25 år.

Den första riktiga kolningsdagen var till ända. Far hade lämnat oss under eftermiddagen för andra arbeten. Under den kommande natten skulle milan ha tillsyn nästan varje timme. Nu kom mitt eldprov! Jag var mörkrädd! Men jag var kolare och jag hade att ta arbetspassen i samma omfattning som morfar. Under kvällen gjorde vi gemensam tillsyn av milan, men under natten delade vi upp vakterna för att vi skulle få några timmars sömn. Nu var det inte lika roligt att gå till milan. Det hade börjat blåsa. Stora, torra grenar från träden föll till marken och för mig var det ljud som varslade om onda ting och i fantasin byggde jag upp både det ena och det andra som skulle kunna komma framspringande genom skogen. Fotogenlyktan jag bar i handen gav bara ett svagt sken. Det var svart omkring mig.

Drygt två veckor senare fick jag den stora chocken.
Vi hade rivit ut kolen och lagt dem i en sträng runt kolbottnen för att de skulle kallna. Vi delade upp timmarna vid kolvakten. De första dygnen skulle kolen ha ständig passning. Fanns det några små glöd kvar i ett kol kunde vinden blåsa fram en förödande brand om man inte hällde vatten över det pyrande kolet.

När kolen kallnade hördes ett ständigt knäppande och klingande och ibland som små skott. I min mörkrädsla lärde jag mig känna igen ljuden från kolen och tog dem som ett sällskap.

En natt när jag satt vid kolvakten hände något märkligt. De hade snöat ett par dagar och det yrde snö från träden och det susade åtskilligt i storskogen. Intill kolsträngen hade jag en eld tänd, dels för att hålla värmen och dels för att se om något eller någon kom genom skogen. Jag kröp ihop och stirrade rakt in i elden och kastade ibland blickar mot kolsträngarna.

Med ens får jag höra ett otäckt skratt bakom min rygg. Den känsla jag fick då den kan jag inte riktigt beskriva. "Hjärtat i halsgropen" är ett uttryck som jag brukar använda för att i viss mån kunna tala om hur rädd jag blev. Jag fick svårt att andas, jag rös och fick nästan panikkänslor.

Jag hade tankar på att springa till kojan. Men så tänkte jag, att visa rädsla är en svaghet och satt kvar vid min eld till tiden för min kolvakt gick ut.

När jag kom till kojan berättade jag för min morfar om upplevelsen. Han sa: "Den där såg jag igår och då grät hon som ett spädbarn. Det är en fjällripa som kommit lite väl mycket söderut". "När jag, som ung, kolade i Norrland fick vi många gånger påhälsning av fjällripor och de har flera olika läten. Men jag kan inte förstå varför hon gav sig till känna så där mitt i natten."

I mitten av januari månad var kolningsarbetet avklarat och jag hade fått pröva på och lärt mig en hel del av mitt första arbete.
Stig Wengelin

Stig Wengelin