LEKHYTTAN, MITT EMELLAN ÖREBRO OCH KARLSKOGA En äventyrlig resa i början på 50-talet, med mycket skratt, på en dålig slingrande riksväg som verkade vara utslängd i naturen mest på måfå.

Innan vi hade någon egen bil, brukade pappa låna en gammal blå skåpbil av den farbrorn som var gårdskarl i vårat kvarter. Han jobbade också med att laga kylskåp. Han hade bilen som verkstad, så den var inte så fin, varken inuti eller utanpå. Det fanns varken säten eller sidofönster.

Vi samlade ihop köksstolar som vi ställde in i bilen för att sitta på och fyllde den med ungar, vänner, och grannar. Det var ingen vidare komfort, och ännu sämre utsikt. Vi skulle behövt ha en sån där guide, som satt där fram och berättade om allt som vi inte såg. Motorn var svag och med full last blev det inte mycket ork kvar.

Vi skulle ta en tur runt Kilsbergen via Karlskoga, Dalkarlsberg och Nora, för att hälsa på släkten. Mammas barndomshem låg i Dalkarlsberg. Först åkte vi mot Karlskoga.

Det gick ganska bra där det var skog och ingen motvind. När vi kom ut på slätten vid Täby tog vinden i så bilen gick på lågfart. Vi blev ideligen omkörda, till och med av lastbilarna. Om bilen bara hade haft sidofönster skulle vi ha hunnit se en hel del.

Så småningom tog skogen vid, men då började backarna. Vi tog oss med nöd och näppe uppför. När vi kom fram till Lekhyttan, och började klättringen uppför Kilsbergen, trodde väl ingen att vi skulle komma upp om vi inte sköt på. Motorn slet på lägsta växeln, men gav ändå inte upp.

Hör och häpna, vi gjorde faktiskt en omkörning och detta till och med i uppförsbacke. Det gick inte fort, men påhejad av passagerarna, stånkade bilen vidare så att vi kunde avsluta omkörningen.

Vad vi körde om? Jo, en traktor med dynglass. Det var nog metangasen från dyngan som sögs in i förgasaren och gav motorn extra kraft. Hurra! Turbon var uppfunnen.

Morgan Deile