KRISTINEBERGS SKOLA I IRSTA SOCKEN, EN MIL ÖSTER OM VÄSTERÅS Jag hade längtat efter att bli sju år och få börja skolan. Jag lärde mig läxorna med liv och lust. Men det fanns sådant som inte var så bra och som etsade sig fast i mitt minne.

Varje morgon under mina första skolår gick jag några hundra meter till byn, fortsatte förbi kyrkan, över landsvägen och in på en mindre grusväg. Där låg Kristineberg, ett rött tvåvåningshus med två skolsalar och två små lägenheter i övervåningen där skolfröknarna bodde.

Jag tyckte det skulle bli så roligt att få börja i skolan. Mamma hade sytt nya kläder till mig, en gräddfärgad kjol med breda hängslen och djupa veck och en ljusgrön blus i tunt tyg med volanger på ärmar och krage. Jag var stolt som fick så fina kläder. Varje dag efter skolan måste jag byta om så mamma kunde se över och kanske tvätta de ljusa plaggen.

Ute på skolgården fanns en flaggstång och i backen bredvid fanns ett uthus med ett avträde för skolbarnen och ett finare avträde för fröknarna. Skolbarnens dass stängdes med en hake, fröknarna kunde låsa med en riktig nyckel. Innanför skolans ytterdörr var en tambur med väggfasta bänkar och klädkrokar i lagom höjd för små barn. På var sida om tamburen fanns klassrum för småskolans och mellanskolans barn.

I tamburen satt vi på bänkarna och åt vår matsäck. En del hade fina smörgåspaket med gott pålägg, andra hade bara en rågbrödskiva med lite ister eller margarin. Jag hade för det mesta mesost på min smörgås. De flesta hade mjölk med sig i en glasflaska med patentkork, andra drack bara vatten. Mamma var alltid noga med att linda ett grovt papper omkring mina smörgåsar och mjölkflaskan så de inte skulle kladda ner läxböckerna i min skolväska.

Under mina fyra år i småskolan och mellanskolan hade jag två lärarinnor. Småskolans fröken var ofta orättvis och inte alls snäll. Många var rädda för henne och hon var nog alltför sträng med sina krav och bestraffningar. Mellanskolans fröken var också sträng men aldrig orättvis.

Min första fröken gjorde skillnad på barnen och behandlade dem som var sämst lottade i klassen, de fattigaste, ganska orättvist.

En av de snällaste pojkarna kom från ett fattigt hem. Han var alltid smutsig och luktade illa. Hans näsa rann ständigt och allt som oftast torkade han sig med den lappade skjortärmen. Han hörde dåligt och hade kanske också något fel på stämbanden eftersom han hade en hemsk basröst. Jämt var han utsatt för småskolefrökens missnöje. Hon sa ofta till honom att han luktade illa, att han hade smutsiga kläder och att han skulle skämmas som inte använde näsduk. Lärarinnan gav honom luggar och ibland örfilar när han inte kunde svara vid läxförhören. Han hade svårt att hänga med i skolan delvis beroende på sin dåliga hörsel.

Småskolefröken var orättvis mot andra barn också, även mot mig. Vid kortväggen längst ner i skolsalen placerade fröken sina elever när de skulle bestraffas. När det var sångtimme fick jag sätta mig där tillsammans med två pojkar. Vi kände det som om vi blev bestraffade för att vi inte kunde sjunga. ?Dagmar bara brummar, gå och sitt längst bak. Dagmar kan räkna talen i läxan och hjälpa pojkarna?, sade fröken.

Jag skämdes över att inte få delta i sånglektionerna. Men sångerna fanns ändå inom mig, alla vackra barnvisor om blommor, sol och sommar. Ibland sjöng jag visorna för mig själv men aldrig så någon hörde. Och någon gång ibland sjöng jag med mamma. Nog tror jag att jag hade kunnat sjunga om jag bara vågat.

När vi skulle lära oss psalmverserna utantill var jag en av de duktigaste i hela klassen. Melodierna kunde jag inne i mitt huvud men jag vågade aldrig öppna munnen ens när vi sjöng morgonpsalmen. Det var meningen att alla skulle sjunga psalmerna men jag vågade inte. Däremot sjöng jag alltid i kyrkan när inte skolfröken var där och kunde lyssna.

Jag fick inga betyg i sång, bara ett streck i betygsboken under mina fyra första skolår. Men när jag efter fjärde klass skulle börja i flickskolan i Västerås fick jag ett riktigt betyg, ett C, det sämsta som fanns. De första åren i småskolan satte sina spår och jag har inte ens som vuxen vågat sjunga.

I småskolan hade jag min plats i bänken längst fram bredvid kantorns dotter. I de bakre bänkarna satt de som inte hade så lätt för sig, en underlig ordning. Det var en gunst att få sitta längst fram. Någon som aldrig råkade ut för bestraffning var kantorns dotter. Lite busiga var vi alla och hon var inte bättre än vi andra. Då och då bestraffades vi och blev tillsagda att sätta oss längst bak i klassrummet. Men det drabbade aldrig frökens favorit, kantorns dotter.

Kantorn var också magister i storskolan och fröknarna hade stor respekt för honom. Han var ju deras chef. Dottern favoriserades och fick höga betyg och blev efter höstterminen i första klass uppflyttad och gick sedan vårterminen i andra klass. Visst var hon duktig men det var flera andra som var lika duktiga.

Trots allt fick vi en god fostran i tolerans och respekt genom lärarinnornas barska sätt. Mina kamrater i småskolan, de som utsattes för de största orättvisorna, blev fullgoda människor med ett bra vuxenliv, ordentliga yrken, egna hem och familjer. Lite sträng tuktan skadade ingen i min klass.

Dagmar Måntelius