NYBODAHEMMET I HÄGERSTEN Antingen flyttar hon eller också jag. Orden finns kvar mer än 55 år senare i mitt minne. Det var kvällen innan min pappa körde mig till barnhemmet, Nybodahemmet, och jag minns hur jag sakta men säkert rev sönder tapeten bit för bit ovanför min säng.

Nybodahemmet var ett barnhem i Stockholm, utåt sett mycket välordnat och modernt. Vi som kom dit var placerade av olika skäl, allt från tvångsomhändertagna till sådana som jag, utsparkade från familjen.

Från tiden 1952 till 1964 var jag en periodisk gäst på barnhemmet. Även under tiden i fosterhemmet skickades jag iväg för tester och undersökningar. Barnhemsbarn var svagbegåvade.

När jag fyllt 13 kom jag tillbaks för gott till barnhemmet. Eftersom jag misslyckats och inte visste särskilt mycket om livet i Stockholm - jag hade under några år bott i södra Sverige på landet - fick jag snabbt en något äldre och mer erfaren tjejkompis. Hon introducerade mig i hur man låg med killar, hur man sniffade och drack alkohol. Eftersom barnhemsbarn var övergivna barn, blev jag ganska snabbt identitetslös. Det var lätt att bara hänga på.

Nybodahemmet 1938.Foto: Scanpix
Ibland undrar jag om minnena från Nyboda är drömmar eller verklighet. Som den gången - jag måste ha varit liten men minns inte exakt - det var söndag och vi var i vanlig ordning klädda i söndagskläderna. Efter en stund beordrades vi in i stora samlingsrummet. Rummet delades av en jalusivägg och på andra sidan låg matsalen.

Så ställdes vi upp yngst och sötast först. Sedan tripp, trapp, trull - alla som var mer eller mindre attraktiva på fosterhemsmarknaden.

Efter en stund kom föreståndaren med en familj som sakta vandrade förbi raden, noga studerande oss som stod prydligt uppställda för att eventuellt bli valda.

Föreståndaren och familjen gick ganska snabbt förbi den delen av raden där jag stod för att stanna framför en av flickorna. Hon hade rödblont lockigt hår och såg mycket prydlig ut. Hennes ögon var blåa och stora.

När familjen lämnat rummet minns jag inte riktigt vad som hände, men sedan fick vi veta att familjen valt just henne som fosterbarn.

Kvar var vi andra som ingen ville ha. Än idag minns jag hur självklart det kändes att inte bli vald. Att en gång blivit bortvald satt kvar i mitt minne som något naturligt.
Som Nybodabarn var vi alltid synliga. I en lång rad gick vi i ungefär lika kläder för att gå till kiosken i Midsommarkransen. Det var inte att ta miste på vilka vi var. "Där kommer de, Nybodabarnen."

När jag var 13 och kom tillbaks ville jag gå i vanlig skola, vilket jag fick. Stödet för min studievilja var litet, ingen trodde att vi kunde klara en vanlig skola. Men jag skulle nog ha klarat det om inte stämpeln att bo på barnhem fanns med. Under den tid jag gick på Brännkyrka Läroverk utsattes jag i tre månaders tid för ständig mobbning och misshandel av mina klasskamrater.

För mig innebar det mer och mer skolk för att till slut helt lägga av. Det fanns heller ingen inom barnhemmet som jag kunde tala med och slutligen rymde jag och min mer erfarna kompis.

Rymningen varade i sju dagar, sedan transporterades vi tillbaks. Min kompis kom på flickhem, jag blev kvar ytterligare något år innan jag flyttades till Barnbyn Skå.

Anne Skåner