SÖDRA TRESUND Det skulle arrangeras en fest i skolan denna höstkväll, syftet var att samla in pengar till de finska barn, som drabbats av krigets fasor, det finska vinterkriget hade börjat. Men för lilla Kjell blev det ingen rolig afton.

Jag vill berätta om en händelse, som min far upplevde vid tolv års ålder, när han var inackorderad i ett hem i södra Tresund Vilhelmina socken. Året var 1939 och Kjell gick på skolan i södra Tresund, det var många känslor och tankar som malde i hans innersta. Hans mor var svårt sjuk och var inlagd på sjukhuset i Umeå, pappa Seth var på skogsarbete långt ifrån hemmet i Golisen.

Det skulle arrangeras en fest i skolan denna höstkväll, syftet var att samla in pengar till de finska barn, som drabbats av krigets fasor, det finska vinterkriget hade börjat.

Förberedelserna var noga repeterade, tablåer om innehållet var uppsatta, dessutom hade skolbarnen byggt upp teaterkulisser och skulle spela en teaterpjäs. Lördagsaftonen var vacker, Vojmsjön låg spegelblank. Alla var glada över lite festligheter i en annars grå tillvaro. Föräldrar och släktingar kom till den lilla skolan med förväntan. Kaffe, saft, bröd och karameller var till försäljning. Skolbarnen och lärarinnan var väldigt nöjda med kvällen, det hade samlats in många slantar till barnen i Finland.

Men för lilla Kjell blev det ingen rolig afton, ingen hade tänkt på att han längtade efter lite fika och få smaka av de goda karamellerna. Ingen hade ägnat en tanke på honom, hela kvällen gick utan att han smakade något av det dukade bordet. Han hade inga pengar och inga föräldrar närvarande, han var alldeles ensam.

När Kjell vandrade hem i höstkvällen, brände tårarna på hans kinder, han spanade upp mot den stjärnfyllda himlen och sa för sig själv: jag är så ensam!

När han kom tillbaka till sitt tillfälliga hem, så ville kvinnan i huset tala med honom. Han gick in i köket och satte sig. Hon tittade allvarligt på Kjell utan att säga någonting, men till slut kom det några ord.

"Har din mamma varit sjuk en lång tid?" Sen var det tyst en lång stund innan hon berättade det sorgliga för Kjell, att hans mamma avlidit på Umeå lasarett.

Han gick upp på sitt rum och la sig för att sova, ensam och övergiven utan att ha någon att prata med. Kjell vaknade mitt i natten av att kudden var våt, sorgens tår hade runnit trots att sömnen vakat över lilla Kjell.

Denna händelse kom att följa min pappa hela sitt liv, han avled i juni 2008, men festen för barnen och en förlorad mamma formade Kjell till en ödmjuk och känslig människa. Han tänkte alltid på barn som hade det svårt och de svaga i samhället.

Det finns ett klokt och bra ordspråk som säger, att det är bättre att hjälpa en människa, än alla människor!

Även jag har påverkats av min pappas berättarkonst, att alltid tänka på att vara rättvis mot sin omgivning, framför allt barnen.

Man lär så länge man lever!

Per Ramstedt