NORR OM LILLA ASPÖN I VÄTTERNS NORRA SKÄRGÅRD. Vi skulle åka på en avkopplande ångbåtstur med Motala Express. Men fest och skratt byttes mot stor dramatik, rädsla och skräck på resan, som ändå slutade lyckligt.

Efter 40 år sålde jag mitt gatukök och ville tacka personalen med en kryssning. Onsdagen den 21 juni 2000 åkte vi till Askersund där ångfartyget Motala Express (Vätterns Fånge) låg vid kaj. Strax utanför Askersund öppnades himlen och regnet vräkte ner.

- Nu blir det så mycket vatten i Vättern att det inte är nån risk att vi går på grund i alla fall! sa jag skämtsamt. Hustrun Monica såg inte alls road ut. - Tala inte om olyckor! sa hon.

Ombord var det reserverat för oss i aktersalongen. Båten lade ut och ångmaskinen tuffade så förtroendeingivande. Luckorna till maskinrummet stod öppna och en doft av kol och ånga spreds i fartyget. Det bjöds på musikunderhållning. Vi hade trevligt och pratade om det mesta. Regnet upphörde och släppte fram en röd kvällssol. Vi njöt av god mat och dryck. Söder om Hammarbron vände båten tillbaka.

Vi hade precis fått in kaffet när det lät som någon skrapade med gjutjärnsstolen mot dom gamla ekplankorna på däcket, men samtidigt kände jag en vibration i fötterna. Vi var väldigt nära en liten ö. Ingen verkade ha märkt något, det var hög stämning och en 50-årsfest pågick för fullt.

I nästa sekund small det till i fartygsskrovet och babordssidan reste sig ur vattnet. Ingen tvekan, båten hade gått på grund och det rejält ändå. Det skrapade och gnisslade när skrovet gled över berget. Alla stannade upp och såg frågande på varandra. Ingen verkade fatta vad som var på gång.

När fartyget glidit av grundet började det vicka från sida till sida så att kaffet skvimpade ur kopparna och likörglasen välte.
- INGEN FARA, DET ÄR LUGNT! ropade en av servitriserna.
- Jag tänker i alla fall ta på mig en flytväst! sa Monica.

Jag delade ut flytvästar till dom som var i närheten. Musikanterna försökte hålla humöret uppe på oss och fortsatte spela. Det var inte utan att en viss TITANIC-känsla smög sig på oss. Jag var aldrig orolig att vi skulle drunkna. Vi var nära flera småöar.

Plötsligt blev fönstren alldeles fuktiga och en doft av varm ånga spreds i fartyget. Som gammal sjöman förstod jag att fartyget sprungit läck och att vatten trängde in i maskinrummet. Jag manade på mina tjejer att gå förut. När jag passerade luckan till maskinrummet såg jag att vattnet forsade in. Hålet måste ha varit ganska stort för vattennivån steg väldigt fort. Det bubblade och ångade som ur en stor gryta när vattnet nådde den heta pannan. Samtidigt forsade vattnet in genom den öppna pannluckan. När pannan fylldes trycktes rök och sot upp i fartyget så att sikten försvann. Vi som ännu inte hunnit ut blev sotsvarta. Hostade och hackade tog vi oss ut på däck.

Alle man på däck!Foto: Privat
Under tiden styrdes fartyget mot närmaste ö där det sattes på grund. Maskinrummet och lastrum vattenfylldes snabbt. Aktern sjönk och satte sig på botten. Det var en rasande tur att vi inte var längre från land och att vi inte var ute på djupt vatten för då hade fartyget gått till botten ganska snabbt. Men å andra sidan hade inget hänt om vi varit ute på djupt vatten.

En sotig besättningsman förklarade läget och sa att hjälp var larmad och att det inte var nån fara för vare sig brand eller explosion.

Musikanterna spelade på den enda gitarr dom lyckats få med sig i den allmänna villervallan. Serveringspersonalen delade ut öl till den som ville ha. Och det fanns det dom som ville. Det var en del som inte fattade stundens allvar, utan passade på att partaja på gratisöl. Andra mådde väldigt dåligt. Men alla var nog glada att det inte blev värre än det blev.

En av killarna från maskinrummet var skadad i armen. Dessutom var han svårt chockad och togs omhand av en sjukvårdskunnig passagerare. Den andra maskinkillen var lärling och ute på sin första resa. Kroppsligt klarade han sig utan skador men han var mycket svårt chockad. Det var dom första som fördes iland av tillskyndande småbåtsägare som fanns i närheten.

Att jag ser så glad ut beror inte på att jag tyckte det var kul. Nej, enbart för att alla klarade sig utan allvarliga skador.Foto: Privat Medan vi väntade på vår tur att föras iland tornade stora svarta olycksbådande åskmoln upp sig vid horisonten. Blixtarna ljungade och molnen liksom rullade fram som en skenande lavin. Flera båtar slöt upp och förde oss mot land där räddningsfordon välkomnade oss med sina blåa saftblandare. En av arméns Vertol-helikoptrar svepte fram mot Vätterns Fånge, som jag trodde hade gjort sin sista resa.

Tillkallade bussar förde oss dom två milen till Askersund. Vi blev väl omhändertagna av en snabbt inkallad krisgrupp på hotell Norra Vättern där det ordnades med kaffe och mackor. Åskan mullrade oavbrutet. Det var ett av dom värsta åskväder på många år som drog fram över Mellansverige den kvällen. Jag måste ge beröm till alla som var engagerade i räddningsarbetet som genomfördes till största belåtenhet.

Under bilresan hem hade vi fått en viss distans och talade om det som hänt. Ingen verkade må dåligt, men visst hade vi fått en tankeställare om värderingar här i livet. Klockan halv två var vi hemma. Det var skönt att få ställa sig under den varma duschen. Öronen och näsan var fulla av sot. Jag sov, mig veterligt, utan några mardrömmar om äventyret.

Morgan Deile