DALKARLSBERG MELLAN NORA OCH KARLSKOGA Mina morföräldrar bodde i Dalkarlsberg när dom var unga. Det är en gammal gruvort. Därifrån kommer många sägner om Skogaråa, Talle-Maja, vättar, tomtar, troll, spöken, och andra väsen.

Mamma berättade ofta för oss barn, om allt mystiskt som hänt i bygden. Det var det bästa vi visste. Hade hon inte lust nån gång, bönade och bad vi tills hon gav med sig. Vi ryste i hela kroppen och tyckte att det var otäckt, men vi kunde inte låta bli att lyssna.

Morfar på cykeln.Foto: Privat Hon berättade bl.a. om när morfar en kväll cyklade hem från jobbet i gruvan. När han passerade kyrkogården såg han en stilig dam bland gravstenarna. Hon var klädd i svart och hade en hatt med flor för ansiktet. Hon hade en vit näsduk som hon torkade tårarna med.

När hon såg morfar vände hon och gick emot honom. Hennes kappa var så lång att det såg ut som hon svävade fram. Han tyckte det var konstigt, att en ensam sörjande dam var ute så sent på kyrkogården. Det såg ut som hon vinkade till honom med näsduken.

Han stannade för att höra vad hon ville. När hon kom fram till kyrkogårdsmuren stannade hon inte utan svävade rakt igenom. Morfar blev rädd och slängde sig upp på cykeln och trampade hemåt i rasande fart.

En annan berättelse jag kommer ihåg är denna:

En gumma väntade hem gubben på kvällen. Lagom som maten var klar hörde hon hur han stampade bort snön från skorna. När han inte kom in, öppnade hon dörren för att se vad som stod på. Det fanns ingen där, och det fanns heller inte några fotspår i snön.

Förundrad stängde hon dörren och tänkte: Jag hörde nog fel. Ytterligare en gång utspelades samma scen. Nu blev gumman allvarligt oroad.

Tredje gången hon hörde ljudet, knackade det även på dörren. Gumman gick och öppnade. Utanför stod ett par av gubbens arbetskamrater med mössorna i hand. Dom hade den smärtsamma plikten att tala om att hennes make omkommit i ett gruvras.

Mamma berättade också att en gruvfogde, som varit väldigt elak mot både människor och djur, avled. Det skulle bli en fin och påkostad begravning. När kistan skulle transporteras på en vagn dragen av hästar, vägrade hästarna att gå. Hur kusken än lockade, vägrade dom. Tillsist tog han till piskan, men inte ens det hjälpte. Kistan lastades av, och fick bäras till kyrkan. Hans sista färd blev precis som för vilken fattig gruvarbetare som helst.

Jag hörde många andra berättelser om konstiga händelser. Det sas att synskhet låg i släkten. Både mormor och min mamma hade föraningar. Mamma sade ofta att mig lurar ingen. Berättade man något för henne svarade hon ofta: Det vet jag redan.

Vem i släkten som skulle föra synskheten vidare är en helt annan historia.

Morgan Deile