STOCKHOLMS CITY Jag håller mamma hårt i handen. Det dammar och vi hostar. Vart vi än går i Stockholms innerstad så river man hus.

Hela stadskärnan ser ut som om det vore krig och som om man bombat sönder staden. Och på de stackars gamla hus som ännu står kvar finns stora vita banderoller och skyltar: "RIVNINGS-REA!! Bara kort tid kvar. Huset ska rivas."

Vi snubblar över plankor som slängts ut på trottoaren. Vi går uppför Hamngatsbacken. Framför oss skjuter ett hus ut en bit i gatan så att trottoaren svänger åt höger. Där finns ett parfymeri med underligt namn. Vi stannar och tittar. Det bullrar och dammar, till höger om oss finns en stor grop med en stor grävskopa som krafsar bråte hit och dit som med en jättehand. Det är deprimerande och jag känner hur gråten kommer i halsen.

Vi svänger åt vänster in på en sidogata och efter en stund befinner vi oss på Drottninggatan. Här pustar jag ut. Husen ser ut som vanligt än så länge. Svarta, gamla, med stora skyltfönster som når nästan ner till gatan. Vi tittar in i en tygaffär med underbara, glansiga tyger i olika färger. De enfärgade är vackrast, jag kan inte slita mig från ett blankt, turkosfärgat tyg som ser ut som siden.

"Ska vi gå till fiskhallen, mamma? Jag vill se på sumprunkarna". Mamma skakar på huvudet. "Fiskhallen är riven och sumparna är borta. Vi kan inte gå till saluhallen heller, den är också borta".

Interiör från gamla saluhallen i Klara.Foto: SVT Bild Jag tänker på den gamla saluhallen med sina stora, svart dörrar. Det luktade sågspån, hela golvet var strött med spån. En gång ville mamma köpa kött i ett stånd där inga andra handlade, för köttet var så billigt. Men farbrorn som sålde köttet sa tvekande: "Frun vet väl att vi säljer hästkött?" Då gick mamma därifrån. Att äta hästkött gjorde man inte, då fick det hellre vara. Det kunde jag inte förstå, köttet såg jättefint ut.

Vi vänder tillbaka mot Hötorget. Inne på Epa tar vi rulltrappan upp, den går långsamt och är väldigt smal. Jag måste stå framför mamma. Plötsligt stannar rulltrappan och man hör ett hjärtskärande skrik. Ett litet barn har fastnat med sin fot mellan trappan och golvet på våningen ovanför. Jag visste att det fanns en glipa där, mamma varnade mig varje gång vi åkte i rulltrappan som min moster påstod var den äldsta i hela Stockholm. Min mamma tittar på sin klocka. Snart dags att åka hem till Flysta. Bussen är gul och bukig, och har en konduktör som sitter i ett bås vid den bakre dörren och tar betalt.

Min mamma tar upp några tioöringar och betalar medan jag springer längst bak och hittar en plats på den långa soffan längst bak. Det är inte många passagerare på Spånga-bussen idag, ännu har inte rusningstiden kommit. Vi skulle lätt hinna hem för att laga mat innan pappa kom hem från sitt jobb på Bromma flygplats.

Ann Helen Lindroos