PILANES GRAVFÄLT, TJÖRN Genom åren har jag besökt stället många, många gånger, läkt själen, plockat blåbär, björnbär, slånbär, och på själva gravkullarna, som en hälsning från de där boende, plockat smultron, röda och söta.

När jag kom inflyttande till Tjörn sent hösten 1980 gjorde jag som alltid på ett nytt ställe, en ny omgivning - jag "forskade" intresserat och vetgirigt på platserna omkring mej på jakt efter, ja, exempelvis fornlämningar, vackra vyer, fina bär- och
badställen, ruiner efter gamla skvaltkvarnar och mycket, mycket annat, för jag har velat och vill gärna ha ett perspektiv till "min hembygd", för att "bo in" mej på plats.

På Tjörn kom jag för övrigt att upptäcka hur lite "de flesta" av lokalbefolkningen visste om sin - kanske sedan generationer - hembygds historia, och om små och stora "underverk i vardagen". Bara två kilometer från mitt nya boende ligger Margareta Hvitfeldts Sundsby säteri, sägenomspunnet, men även omspunnet av lummig förvuxen grönska. Man finner många dokument över en på sextonhundratalet mycket ovanlig mycket hård affärskvinna (av tvång?), som senare i livet genom sitt testamente gav hela sin förmögenhet (nästan halva Bohuslän var i hennes ägo) för att starta bland annat nuvarande Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg och fonder till utbildning "på det att vanliga barn skulle bli läs och skrivkunniga".

Nåväl, på nära håll fann jag på olika platser massor av hällristningar, en nyss bebodd grotta i ett berg vid sök efter trattkantareller, alldeles underbara platser för "själens läkedom" - min form av "Guds hus".

Och nu är jag vid Pudelns kärna, min plats på jorden, min plats i historien, nämligen Pilanes gravfält, beläget en bit från allfarvägen mot Kyrkesund, nästan på andra sidan Tjörn räknat från Valla, dit hade jag flyttat fyra månader tidigare. Jag fann platsen tack vare en söndagsutflykt med kaffekorg i vackert marsväder, i sällskap med mina två ätteläggar och en nyfunnen vän, tillika grannfru.

Alldeles intill avfartsvägen, strax före Långekärrs korsväg, finner man en hällristning på vänster sida. Grusvägen till gravfältet slingrar, smal och krokig, en doft av vår förnims, vi parkerar intill ett staket kring en beteshage, stämningen förändras, drivor av snäckskal lyser vita mellan dött ogräs i groparna som lämnats efter uttagen av de kalkrika skalen, här har man förmodligen hämtat "ph-värdet" till åkrarna runt om i många generationer?

En minst sedan sextonhundratalet hävdad beteshage (blir jag senare genom åren upplyst om av ett flertal "kringströvande botanikintresserade") är nog en av de mest artrika hagarna i Bohuslän. Just nu i mars 1981 går inga djur ännu ute.

Dallergräset rasslar stolt med sina bjällror, vinterståndare som det är, vi går uppför mjuka kullar som för till en andra gärdesgård - stämningen är sakral. Där innanför ligger många gravar, en med två resta stenar, kanske far och son i samma grav, kanske man och hustru? Promenaden över gravfältet stimulerar fantasin om vad som en gång timat här, jag hittar en "kostig" som bär rakt upp på gråberget ovanför, en platå och så, en vidunderlig utsikt över havet, med Viks Ödegärde mellan oss och det oändliga blå.

Jag har funnit min plats i historien, min plats på jorden.

Genom åren har jag besökt stället många, många gånger, läkt själen, plockat blåbär, björnbär, slånbär, och på själva gravkullarna, som en hälsning från de där boende, plockat smultron, röda och söta.

Idag, 2008, är det mycken förändring; arrendatorn sedan några år har släppt får i hagar och på dälder, han har flyttat gärdesgården mellan gravfält och hage, låtit bygga en stor parkering för busslaster med människor - ca 60 000 besökande 2007. Ty här har satts upp en utställning av nutida stenhuggerikonst, en trevlig idé med det gamla kontra det nya, stort och pampigt, konstfärdigt och skickligt.

Men i den hävdade beteshagen ser man inte längre något dallergräs, ingen jordtistel, inget brudbröd som för bara några år sedan, här gives ingen ro, inga stilla stunder. Stället vimlar, allt är nedtrampat, förött. Den moderna tiden har gjort sig påmind, min plats på jorden och i historien är inte som förr, allting blir inte bättre med åren, (kanske inte sämre heller?), inte för andra, MEN JAG SAKNAR DEN SÅ !!!

Ulla Thomsen