TÅGSTATIONEN I KIRUNA Under min vistelse i Sverige på 1950-talet fick jag uppleva många spännande äventyr. Det var första gången som jag var utomlands. Ett möte på perrongen i Kiruna höll dock på att sluta med förskräckelse.

Under mina fyra studieår i Sverige fick jag för första gången vara med om att åka skidor och skridskor förutom allt annat jag lärde mig på GCI (Gymnastiska Centralinstitutet). I utbildningen ingick två resor till Kebnekajse.

Första gången nådde jag toppen av Kebnekajse och lyckades både åka och tappa skidor och var tvungen att ta mig ner för branten sittandes på min anorak. Jag klarade det utan benbrott eller allvarligare skador.

Andra gången åkte vi längdskidor med släde på frusna sjöar runt omkring i Lappland. Det var långa och spännande skidturer. De vackra sjöarna var täckta av blank is mönstrade med djupa spår av snö. Mina skidor gled åt var sitt håll på isen och släden som jag drog krävde också att jag skulle upprätthålla balansen. Klart att axlar och armar ansträngdes...

Sedan fortsatte vi färden vidare mot Riksgränsen och Kebnekajse. När vi kom fram till Kiruna stannade vi för att äta lunch och alla steg av tåget. Jag var sist ut. Där ser jag en stilig och mycket färggrann människa på perrongen. Själv var jag klädd i en svart anorak och var solbränd och du kan tänka dig hur svart jag var med endast tänder och ögon som lyste vita.

När jag skulle passera den färgstarke mannen blev jag så nyfiken att jag ville se hur han såg ut framifrån. Samtidigt vände han sig om och såg mina vita tänder i mitt svarta ansikte. Han chockades svårt, skrek högt och drog sin lappkniv för att försvara sig för den svarta, okända varelsen som stod och visade tänderna för honom.

Jag vände tvärtom och rusade till tåget och hoppade in med världens fart för att rädda mig. Mina klasskamrater som hörde skriken kom springande tillbaka i väldig fart. Tänk dig ett följe på 32 man som springer för att rädda mig. De lyckades komma mellan mig och mannen med den hotfullt dragna kniven. Mitt nyfikna leende frös till is och förvandlades till en skräckslagen grimas. Samtidigt var jag glad att jag hade klarat livhanken även denna gång.

Mina kamrater förklarade för den likaledes skräckslagne lappen - eller samen som det heter i dag - att jag var en av dem. Men han stod kvar vid tåget med darrande händer och kniven i full beredskap.

Den dråpliga historien slutade med att alla skrattade högt och befriat utom samen och jag själv. Jag insåg den förfärliga situation som jag omedvetet hade försatt den färgstarke samen i. Jag kunde verkligen förstå hans häftiga reaktion.

Bellete Ergetie