ARELID VID SJÖN ANTEN Nu är det julafton och det börjar bli mörkt. Och denna julafton upplevde jag någonting mycket märkligt. Och denna händelse har följt mig i hela mitt liv. Jag kan inte jämföra någon annan händelse i mitt liv liknande denna.

Vintrarna på 1940-talet var kalla, stränga och med mycket snö. Det måste vara vintern 1940-1941 för jag gick i första klass i den lilla skolan i Arelid. Denna ort ligger utanför Alingsås vid sjön Anten. Jag vistades på ett barnhem eftersom min pappa var till sjöss och hade svårt att ta sig hem till Sverige på grund av kriget. Min mamma fick av oro läggas in sig på sjukhus för hon var alltid ängslig att något skulle hända pappa.

Nu är det julafton och det börjar bli mörkt. Och denna julafton upplevde jag någonting mycket märkligt. Och denna händelse har följt mig i hela mitt liv. Jag kan inte jämföra någon annan händelse i mitt liv liknande denna. Mjölken hade tagit slut till all gröten och syster Frida på barnhemmet ber mig att gå och hämta ytterligare en spann mjölk på bondgården.

Jag minns att jag sade: "Tänk om tomten kommer när jag är borta?" Syster Frida försäkrade mig att det skulle inte komma någon tomte ännu på flera timmar. Och jag gick iväg. Eftersom det var mörkt tog jag med mig en fotogenlykta för att lysa mig fram. Jag tror vi inte hade någon ficklampa. Men jag kunde ju vägen. Det snöade och var kallt. Fröken Britta var i ladugården och jag fick mjölken. Det hade hunnit bli alldeles mörkt när jag skulle gå tillbaka och det hade börjat att snöa något alldeles kolossalt.

Det var ungefär 600 meter till barnhemmet och man såg inte mycket framför sig i det kraftiga snöfallet. Plötsligt halkade jag och föll pladask och mjölken rann ut eftersom jag satte mig. Men det värsta var att fotogenlyktan slocknade eftersom den hamnade i snön. Jag kände mig mycket liten. Vilken väg var det tillbaka? Och vilken väg var det till barnhemmet? Jag kommer ihåg att jag började gråta men ingen skulle höra mig eftersom jag var halvvägs mellan bondgården och barnhemmet. Och detta var på julaftons kväll.

Och då hände det. Då kommer det en liten gubbe med en fackla. Jag hade aldrig sett den mannen tidigare och jag undrade vem detta kunde vara som är ute och går på självaste julaftonen. Jag visste inte om jag skulle våga tilltala den lille mannen. Han såg mycket arg och vresig ut. Han var liten, klädd i en för stor päls och hans mössa var någon slags luva, men ändå inte en jultomtes luva. Han hade långt skägg. Det märkligaste var hans ögon. De gnistrade som snökristaller. De var inte vita utan snarare gröna. Som smaragder. Och han var mycket kortare än mig. Ungefär en meter lång.

Den lille gåtfulle mannen sporde: "Varför gråter Du på julafton?" Jag förklarade att jag hade spillt ut mjölken, men det värsta var att fotogenlyktan hade slocknat. Det var svårt att hitta hem i det ymniga snöfallet. "Men farbror har ju eld så det räcker att tända min lykta" sade jag lite försiktigt. "Den eld jag har, den behöver jag själv" sade den lille farbrorn men han tillade "Jag kan tända Din lykta".

Och han tände min fotogenlykta och jag minns hur modet rann till och jag blev lite mer självsäker. Jag tittade stolt på min fina lykta och skulle precis vända mig om till den lille farbrorn och tacka. Men han var försvunnen. Jag tittade åt alla håll men kunde inte upptäcka några spår. Och ingen fackla heller. Men min lykta var tänd.

"Det var Julemannen som Du mötte", säger syster Frida senare på natten när jag inte kan sova. "Han är ingen tomte, men jag vet inte vad han är för någonting. Men han uppenbarar sig bara när det händer något svårt. Då kommer Julemannen och bistår med hjälp. Och jag kan berätta för Dig, min lille vän, att den som möter Julemannen han kommer att ha framgång i livet. Han är liksom en liten skyddsängel eller skall vi säga en god välgörare. Det konstigaste är att han bara uppenbarar sig vid jultid". Men syster Frida tillade: "Men jag tror att han kommer fram vid andra tillfällen också. När människorna har det svårt".

Syster Frida säger: "God natt och sov gott". Hon klappar mig på kinden och ser på mig. Jag kan ändå inte somna. Jag går upp och sätter mig i fönstret för att kanske få se den där underliga lilla varelsen, men ingenting händer. Jag somnar vid en stol som står vid fönstret och där finner syster Frida mig på morgonen. "Vad, i all sin da, har Du inte sovit i Din säng?" säger syster Frida lite strängt. Jag erkänner att jag ville se Julemannen en gång till, men han visade sig inte.

"Julemannen kommer bara när det är som svårast för människorna, så det är ingen idé att Du sitter här och väntar att få se honom. Han kommer ändå inte fram för Du har det alldeles för bra här", säger syster Frida.

På julafton tittar jag alltid ut i vår trädgård. Ibland är det så vackert med mycket snö. Men för det mesta är det ingen snö. Men vad tittar jag efter? Jag hoppas att få se Julemannen en gång till i mitt liv. Men så tänker jag till en gång till. Det finns ju så många människor som har det svårt idag här i Sverige. Naturligtvis är Julemannen hos dem och hjälper till. Och skulle någon få se honom - glöm inte då att det kommer att gå bra för den personen i livet. Jag kan inte säga att det alltid har gått bra för mig. Men de tillfällen som jag har haft framgång i livet har jag alltid skänkt en tanke till Julemannen.

Bertil Lindström