KOLLEBÄCKSTORPS SKOLA, TOSSJÖ FÖRSAMLING Julfesten jag aldrig glömmer ägde rum i Kollebäckstorps skola i nordvästra Skåne där författaren Frans G Bengtsson också varit elev.

När hösten gick över i tidig vinter 1944 köpte min bror ett dragspel. Ett bra, begagnat, femradigt Granessospel tillverkat av Hagströms i Älvdalen. Det var violett på baksidan och svagt rosa på framsidan - celluloiden hade nämligen tappat färgen i solljuset.

Jag övade flitigt på instrumentet, först i smyg, sedan med ägarens tillstånd, och lärde mig snart två melodier - Storsäternvalsen och I min lilla båt. Mycket nöjd med framstegen insåg jag att min framtid låg inom musikens område och var övertygad om att jag skulle ta upp konkurrensen med Jularbo-Kalle och Olle Jonny.

Vid terminsslutet skulle det bli julfest i Kollebäckstorps skola i nuvarande Ängelholms kommun, i nordvästra Skåne, samma skola som författaren Frans G Bengtsson fyrtio år tidigare varit elev i. Fröken Andersson undrade om det var någon som kunde medverka till underhållningen.

- Ja, jag kan spela dragspel, sa jag kavat.

- Kan du? Fröken verkade lika förvånad som kamraterna.

- Jaa..., sa jag med ett tonfall som ungefär antydde: Vad är det med det då. Det kan väl alla människor?

- Så bra då, sa fröken. Och du Ulla-Brita kan väl sjunga något vackert för oss.

På hemvägen kom frågorna.

- Kan du verkligen spela dragspel - på riktigt?

- Javisst!

- Vad kan du för bitar då?

- Tjaa, Storsäternvalsen och I vår lilla båt, till exempel.

- É du inte klok, vågar du spela dom?

- Varför skulle jag inte våga dé?

- Men, fröken tycker ju bäst om psalmer och Land du välsignade och sån´t.

- Jo, men de tycker inte jag om.

Tiden till julfestdagen gick fort. Min bror var avundsjuk för att jag skulle uppträda inför publik, men jag fick låna spelet som packades ner i en stor pappkartong och med grannens sparkstötting bar det iväg till konserten.

Fröken föreslog att min musik skulle inleda och avsluta festen men jag ville hellre framföra hela repertoaren på en gång - och så blev det. Båda kompositionerna satt som de skulle och jag mottog mitt livs första applåder som musiker. Det kändes härligt. Ännu bättre blev det när Ulla-Brita, den långa ljushåriga flickan kom fram till mig och med ett brett leende sa:

- Va du spelar bra, Bengt. Du kan väl ackompanjera mig.

Hon hade också valt Ulla Billqvists stora grammofonsuccé I vår lilla båt som sitt bidrag till underhållningen.

- Javisst kan jag det, sa jag stärkt av den nyvunna framgången.

Plats på scen igen! Men se - nu gick det inte lika bra. När jag spelade var Ulla-Brita tyst, när hon sjöng hann jag inte med att lyssna på henne, spela melodin och hitta de rätta basknapparna. Att det dessutom finns något som kallas olika tonarter hade jag aldrig hört talas om. Munterheten steg i lokalen. Efter upprepade, lika misslyckade försök sa fröken:

- Det är nog bäst att du sjunger utan ackompanjemang, Ulla-Brita.

Säkert sjöng hon mycket vackert - men jag hörde det inte. Både som människa och artist måste man kunna ta med- och motgångar men för en tioåring kan det ibland bli lite för tvära kast.

Frökens ingrepp skall inte kritiseras. Det var helt korrekt i den rådande situationen. Hon förstod inte att världen i det ögonblicket förlorade en blivande dragspelsmästare.

Bengt E. Nilsson