ÖVERGÅRD, SOLLEFTEÅ På vägen till skolan, Brukets folkskola, gick jag och mina kamrater Jan och Roland igenom Statens Hundskola, som låg strax bredvid skolan. Det var alltid så roligt att se alla hundarna som tränades där.

Hundarna, oftast schäfrar, blev utbildade till blindhundar, polishundar, minhundar och annat. Den som tränade hunden hade en vadderad extraärm som hunden kunde bita i.

Speciellt roligt var det att titta på hundvalparna, som fanns där. På den tiden fanns inga stängsel eller kontroller utan barnen kunde röra sig fritt i området.

Roland var lite speciell och dröjde sig alltid kvar vid hundarna. Fröken sade till mig att jag skulle se till att Roland kom i tid till skolan, men det var lättare sagt än gjort. Han var i en annan värld än vi, så han kom alltid för sent till skolan.

När jag började i skolan och fröken Hulda Melin bad mig att läsa något som stod på svarta tavlan, så kunde jag inte det. Först trodde fröken att jag inte kunde läsa, men när jag fick gå fram till svarta tavlan så kunde gick det bra att läsa. Fröken kunde då konstatera att jag behövde glasögon. Jag skickades till en ögonläkare som berättade att jag var mycket närsynt och att det dessutom var medfött. På den tiden fanns inga 4-årskontroller för barnen.

På rasterna brukade barnen hoppa hopprep, kasta boll, byta bokmärken och leka Bro, bro, breja. Man går runt och sjunger i en ring.

Det fanns en lek där man gjorde en specialfälla eller flera av en blå anteckningsbok. Man fick peka på någon av sidorna i boken, fanns det ett bokmärke där så fick man det, men pekade man på en fälla fick man lämna ifrån sig sitt bokmärke. Jag älskade mina bokmärken och har kvar de första bokmärkena än i dag.

Det fanns två regementen i Sollefteå, T3 Norrlands trängkår och I21 Västernorrlands regemente och så fanns det Statens Hundskola och det innebar att det fanns väldigt mycket militärer runt omkring oss.

På vägen till skolan passerade jag även järnvägsstationen på Övergård och där utanför var det liv och rörelse. Militärerna brukade träna hästarna att gå in i godsvagnar - om det skulle bli krig. Hästarna tyckte inte om att gå uppför en landgång och in i godsvagnarna och de vägrade ofta. Militärerna var inte heller så vana att göra detta och följden blev att hästarna slet sig från sina förare och sprang i vild galopp iväg och militärerna efter för att fånga dem. Då kunde jag komma gående på väg till skolan och fick kasta mig i diket för det kom skenande hästar rusande med fradgan skummande från mulen. Ibland om jag hade tid kunde jag hinna klättra upp på en hög med bräder och var skyddad där.

Det hände också ofta att jag fick ringa från järnvägsstationen hem till min mamma, som kom och mötte mig för jag tordes inte gå hem själv.

Sedan kunde det hända att när jag kom hem med min mamma så var det en ridhäst i trädgården utan ryttare. Hästen hade blivit skrämd och ryttaren avkastad. Ryttaren brukade komma strax efter och leta efter sin häst.

Vid järnvägsstationen brukade det stå boxar med hundar från hundskolan som skulle åka med tåget till sina fodervärdar. De var inte vana att bli placerade i boxar, så det hördes många hundskall där.

Vårt hus på Övergård bestod av två våningar och den övre våningen hyrdes ut till hundförare från hundskolan. En gång när en av hundförarna skulle springa till bussen råkade han bryta tummen och blev sedan gipsad. När han berättade för de andra hundförarna hur det hade gått till, skrattade de bara och trodde honom inte. De brukade själva bli bitna av hundarna eftersom de inte var så vana att handskas med dem.

Så det fanns hundar och hästar runt mig hela dagarna, men det tyckte jag bara var mycket spännande.

Min pappa arbetade på I21 regementet i Sollefteå och brukade ibland få låna häst och vagn från stallet. Då brukade jag få sitta bredvid min pappa och det var mycket speciellt och spännande.

Det var alltid spännande när jag skulle besöka pappa på regementet för det stod en vakt med gevär utanför sin bur och undrade vad jag ville. Jag svarade att jag skulle besöka min pappa som arbetade på snickeriet. Då nickade militären och jag fick gå in till pappa.

Ja, det var härliga tider med spänning och dramatik nästan varje dag.

Barbro Rikardsson