HALMSTAD Vem är hon, kvinnan på de båda korten? Jag fick dem nyss i min hand. Båda föreställer en kvinna i början av 1900-talet. På det ena kortet har hon en bomullsklänning och på det andra en svart finklänning.

Vem är hon då kvinnan på bilden, jo min farmor Johanna Kristina Rex, änka för andra gången. Hemma är de små barnen 5, 8 och 11 år gamla. Hur skall de försörjas?

Min farmors första man hade anknytning till järnvägen och på så sätt fick hon möjlighet att vakta grindarna vid valskvarnen i Halmstad. I vardagslag bar hon en enkel bomullsklänning och ett huckle, men på större högtider hade hon på sig sin svarta finklänning och en bricka över bröstet, som visade vem hon var.

Barnen, ja hur klarade hon deras vardag, och hur blev det med nattningen, när farmor ibland på kvällstid måste gå och vakta grindarna? Ofta hände det att barnen somnat med såväl smutsiga ansikten som händer. Då tog farmor en våt trasa och tvättade dem medan de sov. Och på morgonen sa hon, att det var änglar, som tvättat dem.

Fantasi hade hon, och när barnen varit och fått litet rester från järnvägsrestaurangen, en favör som hon hade, bredde hon stekflottet på smörgåsarna och gjorde fina mönster. Så gjorde far även till mig under andra världskriget, när vi fått stekflott sedan mor stekt fläsk.

Hur det var med skolgången för barnen vet jag inte, men jag vet att toppbetyg hade de säkert inte, och en av anledningarna kunde nog vara, att det aldrig fanns några ägg eller annat till lärare och lärarinnor.

När barnen en dag skulle vandra med flaggor från skolan, fanns det förstås inte pengar att köpa sådana. Far fick gå ut och bryta en stor gren och farmor sydde en flagga, stor och rejäl var den, och far skämdes, men han hade en klok lärarinna, som lät honom gå först i ledet, kanske inte så vanligt på den tiden.

När far var 15 år var han både moder- och faderlös, men han bar alltid med sig minnet av sina föräldrar, och många är de berättelser min bror och jag fick höra när vi var små. Och farmors konstnärliga ådra gick i arv till sonen Göte, min far, som blev konstnär. Och ett annat arv, som han delade med sig till oss, var att se ljuspunkter och glädje även i dystra stunder.

Laila Rex-Karlsson