HERRÄNGENS GÅRD 50-talet, när jag var barn, minns jag som en mycket idyllisk, trygg och färgstark period. Mina föräldrar skilde sig redan 1952, vilket var mycket ovanligt på den här tiden.

Föräldrahemmet låg på landet, strax utanför Hjo. Min mamma flyttade till Örebro med mig och min bror, men varje sommar var vi hos pappa minst en månad. Det är om denna tid jag vill berätta.

Pappa hade goda vänner, som var bönder, och speciellt en gård var vi på besök hos nästan varje dag, eftersom deras son, Anders, var jämnårig med mig och min tvillingbror Lars. Här fick vi delta i gårdens sysslor, hässja hö, sköta om grisar, kor och höns, kapa ved m.m. Vad kul vi hade!

Liss och Blenda månade om oss, bjöd på saft och bullar, och ibland var vi bjudna på riktigt bondkalas. Det var bullar, kakor, tårtor, fina porslinet och vita dukar på borden, fattas bara annat! Vad det pratades och snattrades på den bredaste västgötska kring borden!

"Har di sugga gresat ännu, Linus? Nä, ho sa te vecken da sum helst", kunde det höras vid borden. Vilka genuina profiler vi fick möta. "Sven-Erika pöjka", det var min bror och jag, våra förnamn uttalades nästan aldrig.

Stunder jag minns särskilt, är när en ko skulle kalva, eller när suggan skulle betäckas av en galt. Vilka äventyr för en pojke, som annars bodde mitt i Örebro med mamma och morföräldrarna.

När vi blev lite större, fick vi följa med pappa på skogsplantering, eftersom han livnärde sig av skogsbruk vid den här tiden. Träd som vi planterade runt 1958-59, har nu hunnit bli så stora, att det är dags för en ny avverkning. Vår far lever ännu, fyllde nyss 93, och bor nu i Ulricehamn. Så Västergötland är ett mycket speciellt landskap för mig.

Gunnar Norrman