BERGET BILLINGEN BERGS SOCKEN MEN ÄVEN KHAO LAK THAILAND Min son och hans fru omkom i Thailand vid tsunamin.

Annandag jul 2004 förändrades mitt liv till ett kaos. Min son och sonhustru var på julsemester i Thailand och bodde i Khao Lak. Från klockan 06.00 på morgonen den 26 december 2004, då jag satte på radion till nu, är ingenting sig likt. De yttre omständigheterna har väl inte ändrats så mycket som mitt inre. Jo, visst har det ändrats, min son och hans fru finns inte mer, men jag har en grav att gå till och enligt vad många säger får jag vara tacksam för det, det är jag, men saknaden och sorgen ligger som en svart matta i mitt inre.

Tiden läker alla sår, sägs det och jag väntar på den stunden då jag kan känna äkta glädje igen.
Den första tiden efter tsunamin skrev jag på nätterna då jag inte kunde sova, skrev till min son och kände att jag talade med honom, det hjälpte lite och skänkte lite tröst.

Eric, min pojke var är du? Den frågan har ropat i mitt inre nu i snart sex veckor. Inget svar får jag bara tomhet. Jag vill hålla dig i mina armar för en sista gång, men det får jag inte.
Det är 46 år sedan jag födde dig. Du är mitt första barn, min ende son och du är mig så kär. Denna vånda och förtvivlan att inte veta vad som hände dig och Lena där nere i Khao Lak på annandagen är stor. Vad hände er? Gick ni och promenerade på stranden och såg vågen komma? Eller satt ni på hotellet och åt frukost då det rasade över er? Följde ni med ut i havet, eller blev ni begravda av rasmassor?

Frågor jag aldrig får svar på.

De ord du sade på julaftons förmiddag då du ringde hem och önskade oss God Jul, bevarar jag som ädelstenar i mitt hjärta.

Du min Eric har tillsammans med dina systrar, alltid varit min glädje och min stolthet. Ditt liv har rullat som en film för mig alla sömnlösa nätter. Från dina första steg och alla roliga uttryck du sade, till din stolthet över att ha lyckats med projektet du höll på med i ditt arbete.

Den 12 januari ringde äntligen en kriminalkommissarie från polisen i Skövde. Han hade sett anmälan om att du är saknad och frågade om vi kunde träffas. Han hade ett formulär som skulle fyllas i med uppgifter om dig, jag svarade så gott jag kunde på alla frågor. Det enda jag inte kunde svara på var vilken tandläkare du hade. Men jag ringde runt till alla tandläkare som var tänkbara och till slut fick jag napp. Jag fick även lämna DNA-prov.

Det kändes skönt att det var någon som frågade om dig, att någon brydde sig.
Nu följde väntan och åter väntan.

Väntan är slut och det känns skönt. På dagen fyra veckor efter att vi tog emot Lena var det din tur.
Fredagen den 18 mars knackade kriminalkommissarien på dörren, han kom tillsammans med en annan kriminalpolis.

Då jag fick se honom sade han: - Jag behöver väl inte säga mitt ärende, du förstår varför vi kommer? Han sade att det var tack vare att jag hade lyckats spåra ditt tandkort, som du nu hade blivit identifierad. Den lättnad som spreds i min kropp var ofantlig.

Torsdagen den 24 mars samlades alla vi som ville ta emot dig för att åka till Ärna flygplats utanför Uppsala. Men då vi närmade oss Uppsala spreds smärtan i bröstet vid tanken på vad som förestod. Nu gällde det dig Eric, Min älskade pojke! Då vi fick gå fram till din kista trodde jag att jag skulle gå sönder. Jag ville krypa ner till dig och värma dig.

Kistan du låg i var svept i den svenska fanan och det var mycket rosor över den. Vi höll om varandra och försökte ge lite tröst, vi har sorgen gemensam.

Min Eric, det skulle ta två veckor innan jag fick ta farväl av dig och se dig. Nästa steg på resan blev den 6 april, då mannen från begravningsbyrån ringde och talade om att du kommit i din kista till Skara bårhus. Han hade förberett så jag skulle få vara ensam med dig i ett litet rum. Det var ljus tända och din kista stod på en upphöjning. Han tog av locket, du var insvept i liksäckar av plast och folie. Det var inte så som jag hade velat bädda åt dig. Där nere låg du, men det var ändå inte du.

Du var som en mumie, det fanns inga mjukdelar kvar, inget hår och allt var svart. Skelett med skinn på, jag kände på din bröstkorg, det stämde, bröstbenet pekade ut lite grand. Då fick jag lugn, jag kände igen dig. Jag försökte bädda åt dig, lade min gamla brudslöja över ditt ansikte och bröst, även en vit linnehandduk som jag sytt.

Ett brev hade jag skrivit till dig med mina innersta tankar, det lade jag i kistan samt en bukett blåsippor. Jag sjöng Blåsippan ute i backarna står och läste Gud som haver så som jag alltid gjorde vid din sängkant då du var liten. Nu får jag aldrig se dig mera, men jag är tacksam för denna stund som vi fick vara för oss själva.

Det är snart fyra år sedan detta ofattbara hände och jag försöker försona mig med tanken att min pojke inte kommer tillbaka till denna världen mera.

Men en sak har jag lärt mig: Att ta vara på den tid jag har, att vara tacksam över de älskade som finns kvar. Ingenting kan man ta för givet.

Anita Fredh