ARELID VID SJÖN ANTEN En gång hände det något underligt. När jag skulle gå och hämta mitt matpaket så var det borta. Jag beklagade mig för skolfröken i skolan. Hon kunde inte heller förstå att smörgåsarna bara hade försvunnit.

Mitt första sommarlov år 1940 tillbringade jag i Arelid. Arelid är bara en liten ort och 1940 bodde det bara ett fåtal människor i denna by. Geografiskt ligger denna plats någon mil utanför Alingsås. Sollebrunn är nog det största samhället som ligger närmast. Jag var inte barnfödd på denna plats utan jag var inackorderad på ett barnhem i Arelid. Detta berodde på att det var världskrig och min pappa var kvar i England och kunde inte komma hem på grund av att Nordsjön var minerad. Min mamma var sjuk och hade ingen möjlighet att ta hand om mig för egen del. Men jag hade det mycket bra på barnhemmet i Arelid.

Kanske låter det skrämmande för en del personer att höra att någon behöver vistas på ett barnhem när man har föräldrar. Mina föräldrar har senare berättat att det var en dyr avgift att ha mig inackorderad på barnhemmet, så det var säkerligen ett gott barnhem som hade goda rekommendationer. Jag kommer ihåg att en av pojkarna på barnhemmet var son till en skeppsredare. Säkerligen var denna plats mycket säkrare för oss barn under världskriget i så fall om Sverige hade blivit indragit i kriget. Göteborg hade säkerligen varit en mycket mer farligare plats än Arelid.

Första skoldagen var spännande. Jag kände inte någon av mina skolkamrater och jag förstod att de undrade vem jag var egentligen. De tittade lite under lugg på mig, men när jag berättade att jag egentligen var från Göteborg så blev det lite mer spännande. En stadspojke i en byskola långt ute på bonnvischan. Det var något annorlunda. I alla fall på den tiden.

Varje dag fick jag matsäck med mig till skolan. Det var stora smörgåsar med pålägg. Ibland tog jag bort pålägget för jag tyckte bättre om bröd med enbart tjockt med smör. För det var alltid tjockt med smör. Ofta var det nykärnat från bondgården, som låg i närheten av barnhemmet, och ännu vattnas det i munnen när jag tänker på de smörgåsarna. Det var ransonering och ont om mat i hela Sverige men bondgården som låg helt nära barnhemmet i Arelid försåg oss alltid med den mat vi behövde. Och ibland också i överflöd.

En gång hände det något underligt. När jag skulle gå och hämta mitt matpaket så var det borta. Jag beklagade mig för skolfröken i skolan. Hon kunde inte heller förstå att smörgåsarna bara hade försvunnit. "Är det riktigt säkert att Sven-Bertil inte har ätit upp smörgåsarna på vägen till skolan?" sade fröken. Nej, det hade jag inte gjort för jag var proppmätt av all frukost som jag hade fått på barnhemmet innan jag gick till skolan. Samma sak hände veckan därpå, att smörgåsarna bara försvann. Men då kom skolfröken på syndaren. Det var en liten pojke från ett av torpen i Risvedenskogen som hade tagit smörgåsarna. Det blev ingen bestraffning denna gången men skolfröken förmanade den lille pojken att så fick man inte göra. Att ta någon annans matsäck.

Men samma sak hände några dagar senare. Mitt smörgåspaket var borta igen. Den lille torparpojken erkände inför skolfröken att han hade ännu en gång tagit smörgåsarna. Men nu var han mycket ångerfull. Det hjälpte inte. Skolfröken gick och hämtade rottingen som fanns i en av skolans garderober. Hon sade till pojken att lägga sig på stolen. Men då stod jag inte ut längre: Jag ropade med full hals "Snälla fröken, slå inte honom som är så liten. Låt mig få ta hans stryk". Fröken riktigt kom av sig fastän hon var nästan färdig att börja använda rottingen. "Det är bara för Sven-Bertils skull Du slipper rottingen, men nästa gång kommer det inte att finnas några undanflykter. Inte ens om hela klassen ber att Du skall slippa smaka rottingen". Och rottingen ställdes åter in i skolans garderob.

Jag berättade denna lilla historia för syster Frida, som var föreståndarinna på barnhemmet, och hon bara skrattade. "Stackars liten pojke. Jo, jag vet att de har det lite fattigt på torpet där pojken bor. Men han skulle ju ändå inte olovandes ta Dina smörgåsar", sade till slut syster Frida. "Men Du, Sven-Bertil var snäll. Vem har lärt Dig att visa sådan omtänksamhet? Jag tycker ändå att Du gjorde rätt. Man skall alltid försöka att vara snäll".

Nästa dag gjorde syster Frida två matpaket. Ett till den lille torparsonen och ett till mig. Och innehållet var precis detsamma. Behöver jag berätta att vi blev mycket goda kompisar.

Det blev bara ett skolår i Arelid. Min pappa lyckades komma hem med en båt från England som var destinerad till Narvik i Norge. Jag fick också komma hem på riktigt och vi blev en hel familj. Och jag fick börja i Oscar Fredriksskolan i Göteborg. Men jag glömmer inte mitt första skolår i Arelid. Med den lilla byskolan. Så annorlunda, men så lärorik, mot den stora skolan i flera våningar i Göteborg.

Bertil Lindström