BRASTAD Ett ömsesidigt bekräftande möte mellan mig, en ung, formbar person och en ovanligt empatisk äldre man som blev en avgörande riktningsvisare i livet.

Stationssamhällets rytm bestämdes av tågen och fabriken. På det viset blev stinsen och disponenten nästan lika viktiga personer. Uniformen gjorde såklart sitt till för att förstärka just stinsens myndighet. Han blev en person som inte utan vidare inneslöts i den sociala gemenskapen.

En annan sådan person var på helt andra grunder bibliotekarien Arne. Som inte var någon riktig bibliotekarie utan en man med brinnande intresse för litteratur. Han hade fått ansvar för det gamla sockenbiblioteket och med detta som utgångspunkt skapat något som väl prydde sin plats i det nybyggda kommunalhuset i rött tegel.

Han var en blid och försynt person med ett levande intresse för människor. I bokintresset fick han en frände i den fräknige skolgrabben som slukade allt vad böcker hette. Utom skolböcker. Ansiktet lyste upp när jag kom släpande på mina bokpackar och lade dem på disken för återlämning. Alltid en fråga, vad hade jag tyckt om den eller den boken eller författaren. Upptäckandets glädje hade vi gemensam, men relationen byggde på ärlighet. Man kunde säga vad man tyckte utan att riskera några sura miner. Istället leddes man varligt i en ny riktning.

Sedan återstod bara att lotsa den nylånade, biblioteksdoftande bokpacken förbi en oförstående mor in till pojkrummet i den nybyggda villan. Där de nästan oanvända ishockeyrören och fotbollsskorna låg instuvade under sängen, och en halvfärdig modellbåt samlade damm på skrivbordet. Vid kvällsmaten kom den obligatoriska förmaningen att inte ligga och läsa halva natten. Det var ju skoldag i morgon. Nej, inte halva. Nästan hela blev det. Ett par timmars sömn på morgonkulan räckte. Efter en sömnig frukost bar det iväg till skolan efter att ha smugit ner en oavslutad eller nyss påbörjad roman bland skolböckerna. En katt bland hermelinerna...

Leif Hanson