KIRUNA En berättelse av min mor som 5-åring, om glädjen när hennes mor bakade riktigt bröd efter kriget.

Min mor Signe berättar för mig denna berättelse som hon upplevde som 5-åring i Kiruna.

Det är en tidig oktobermorgon 1920 och det lilla brukssamhället har just vaknat till en ny dag. Isen har slagit en bro över sjön och den ligger kvar till långt fram på våren. Det har hänt att isen har legat kvar till midsommar. Berget kastar sina skuggor över isen. Dagbrytningen har just börjat i gruvan. De har redan tagit en stor del av berget. Från berget över sjöspåret går redan långa rader av vagnar lastade med malm.

Nere vid sjöstranden vid järnvägen ligger det långa rader av röda hus som ett brett band i skymningen. Snön ligger mjukt och lätt kring husen. I ett av husen i den andra raden lyser det i fönstret. Det är mor Anna som är tidigt uppe. Hon har just gjort i ordning matsäck till maken Johan, som nu är på väg till sitt arbete. Han skall med det tidiga morgontåget till Narvik, där han tjänstgör som vagnskötare och konduktör.

Elden brinner i den blankpolerade spisen med den lika blankputsade vattenreservoaren bredvid. Vid spisen står en vit emaljerad hink övertäckt med bakfilt - det skall bli rågbröd.

Mor Anna tar fram hinken som hon gjort i ordning kvällen före. Hon rör i jäst och häller i mer mjöl och låter det åter jäsa. Mor Anna tänker att det är en välsignelse att hon har mjöl så att hon kan baka till sin familj. Det är sex i familjen. De tre pojkarna sover i kammaren och i kökssoffan ligger tre flickor. Lägenheten består av kök, rum och en tambur.

Hon tänker vidare, Mor Anna, att krigstiden är över och att de nu får köpa ut mjöl på ransoneringskorten. Och att vi åter får köpa mjölk från bonden i Tväråbäck. Att man slipper stå och köa för ett par deciliter mjölk hos Sigurds mjölkaffär och att vi får köpa riktigt mjöl till gröten. Hon minns med en suck det dåliga mörka mjölet, bara spåner, och till det fick hon ge barnen vatten och sylt. De hade ju hjortronmylta som de kunde plocka på myrarna. Men lingon fick de åka söderut för att plocka, för här uppe växte inga lingon.

Hon sände samtidigt en tacksam tanke till islandssillen som maken smugglade från Narvik. Det gick till så att de band hinkarna med sill under vagnarna. Med sillen drygade hon ut maten, gjorde sillbullar som barnen var så förtjusta i.

Ja, det hade varit svåra tider. Många hade dött i spanska sjukan. De hade ju också legat i spanska sjukan, men de hade alla klarat sig. Gud vare tack. Man fick vara tacksam att de nu gick mot bättre tider. Nu kunde man handla i affärerna fast det var dyrt.

I dessa tankar gick Mor Anna när dagen började ljusna. Det vanliga gnisslande ljudet hördes från malmvagnarna, som nu gick lastade med malm till Narvik. Samtidigt hördes dova knallar från malmbrytningen i berget. Det dånade som om åskan gick, men barnen sov lugnt vidare. De var vana vid oljuden. En ny dag grydde för familjen ovetande om allt som skulle hända dem i kommande tider.

Barbro Rikardsson