RAWALPINDI, PAKISTAN Jag hör ett kraftigt mullrande ljud som kommer närmare, det låter likt åska. Konstigt, när det är så fint väder, hinner jag tänka.

Solen strålar in mellan gardinerna och jag förstår att det åter blir en fin dag! Zaffar sover fortfarande i sängen bredvid mig. Grannens tupp för ett förfärligt oväsen när han spatserar ute på muren som skiljer våra boningar åt.

Jag hör ett kraftigt mullrande ljud som kommer närmare, det låter likt åska. Konstigt, när det är så fint väder, hinner jag tänka. Ljudet blir starkare och kommer närmare! Sidenblommorna som står på det lilla sängbordet rör på sig. Just nu känner jag mig lite osäker...

När det skakar till i blomsterbuketten förstår jag att en jordbävning är på gång, nu igen. Jag ropar Zaffars namn flera gånger innan han fattar vad som står på. Han flyger upp ur sängen och rycker med mig ut på terrassen...

Det skakar så kraftigt att vi blir hängande över stenmuren som skiljer oss åt från grannen. Jag ser hur husgaveln på grannens hus rör sig av skalvet. Det mullrade lika mycket som vid ett rejält oväder! Skakningen avtar så sakteliga. Vi står som förstelnade och bara tittar på varandra. Chockade står vi kvar i samma ställning en lång stund. Vad skulle ske mer?

Vi hörde att grannarna pratade med varandra ute på gatan. Mitt sinne var i totalt uppror! Jag springer runt i lägenheten och plockar ihop våra kläder, som jag lägger vid trappen, om det börjar skaka igen.

Jag hämtar min handväska med passet, så de vet vem jag är, om jag dör här och nu. Zaffar visar inte sin rädsla på utsidan som jag gör. Han lunkar ner till bageriet och köper bröd. Jag ropar efter honom att han ska skynda sig tillbaka. Under tiden sätter jag på teven. Där får jag informationen om att två höghus hade rasat samman i grannstaden Islamabad. Knappt två mil härifrån. Det kändes helt otroligt! Jag fick en chock till!

Hysteriskt gråtande sprang jag runt i lägenheten och ropade på Zaffar. De få minuter som han var borta kändes som en hel evighet. När han kom tillbaka berättade jag för honom om den hemska nyheten! Om att höghusen hade rasat ihop: PRECIS DÄR SOM JAG HADE TJATAT OM ATT FÅ BO! Men Zaffar hade inte lyssnat på mig! Han ogillade platsen, han ville inte bo på "Al Mustafa Tower". Nu levde vi tack vare honom! Än så länge levde vi, men här kunde hända vad som helst, när som helst.

Självupplevt i Rawalpindi, Pakistan den 8 oktober 2005 av

Lilian Ejdelen-Javaid