GÄVLE OCH HÖGVÅLEN (SVERIGES HÖGST BELÄGNA BY) Ester Hägglund kom som 17-åring till en väglös by i Härjedalen. Där levde hon hela sitt liv och blev hela byns älskade Faster Ester. Hon var syster till legenden Joe Hill.

I slutet av 1800-talet levde på Bergsgatan i Gävle en familj som hette Hägglund, fadern var konduktör vid Gävle-Dala järnväg och modern skötte hem och familj. I familjen fanns fyra söner och två döttrar, en av döttrarna hette Ester, hon var bara några månader när fadern dog i sviterna efter en arbetsplatsolycka. Nu blev modern ensam om att försörja sina sex barn.

På den tiden fanns inga barnbidrag eller bostadsbidrag. Av det skuldsatta husets fem rum hyrdes tre ut för att familjen skulle få en liten inkomst. En mangel och en orgel som fadern hade byggt visade sig bli av betydelse för familjen. Mangeln blev ett redskap till försörjning och orgeln blev till glädje och tröst, alla barnen var mycket musikaliska och sjöng i stämmor så snart tillfälle gavs, även modern sjöng gärna, helst s.k. läsarsånger, hela familjen tillhörde Baptistkyrkan.

När Ester var 15 år dog modern och familjen skingrades. Systern Judit utbildade sig till lärarinna och fick tjänst i ödemarksbyn Högvålen i Tännäs socken i Härjedalen. Resan dit var både lång och svår och gick via Östersund, den tog flera dagar och de sista tre milen mellan Tännäs och Högvålen färdades hon på hästryggen. Vägen till Högvålen blev klar först 1925.

Judit trivdes dock i byn och i ett brev till systern beskrev hon byborna som snälla och gästvänliga och erbjöd Ester att komma och bo med henne i det lilla rum med kokspis som utgjorde lärarbostaden. Ester kom och nu började ett nytt liv i en fattig ödemarksby. Lärarbostaden låg i samma hus som skolsalen och var inrymd i en gård. Byns skola blev klar först 1925 med hjälp av bybornas frivilliga och obetalda arbete.

Ester lärde sig mjölka kor och getter samt alla övriga sysslor på en liten gård. Ja hon lärde sig till och med att tala härjedalska, det bygdemål som talades och fortfarande talas i denna del av Härjedalen. De båda flickorna blev genom sitt glada sätt och sin driftighet omtyckta av ortsbefolkningen och gifte sig så småningom med varsin pojke från byn. Ester gifte sig med min farbror och på det viset kom jag att bo på samma gård som hon. Farbror Ingebrikt och Faster Ester fick inga egna barn men adopterade en flicka. Första åren som gifta bodde de i samma stuga som mina farföräldrar.

Förutom skötseln av familjens djur ägnade sig Faster Ester åt sömnad, otaliga är de skjortor och vadmalsbyxor hon sytt. Duktig, orädd och intresserad av sjukvård som hon var hjälpte hon också gärna byborna att sköta om sår, öppna bölder, spola öron, ge lavemang m.m. Hon hjälpte även till vid födslar, vakade vid sjukbäddar och tog hand om döda. Ja hon blev byns "sjukvårdsinrättning".

På 1940-talet blev hon bysamarit och fick genom Röda Korset en sjukvårdslåda som innehöll de viktigaste sjukvårdsartiklarna, hon blev även ombud för Apoteket i Hede. I tio års tid förestod hon även byns televäxel. Faster Ester var mycket road av läsning och goda vänner skickade böcker till henne, snart hade hon ett bibliotek men ägde ingen bokhylla. Då byggde hon en av margarinlådor som hon brunbetsade.

I hyllan fanns böcker av skilda slag; lexikon, sagor, böcker av Selma Lagerlöf, Sigrid Undset, Thomas Mann m.fl. Varannan vecka fick hon Idun och Husmodern i korsband från en vän som skickade tidningarna vidare sedan hon själv läst dem. Faster Ester hade många strängar på sin lyra, hon skrev dikter, sjöng och spelade orgel och gitarr samt inte minst: hon var byns sagotant, vi barn älskade att hälsa på hos Faster Ester som alltid gav sig tid med oss.

Någon gång under 1940-talet fick hon kontakt med Ture Nerman som intresserat sig för Joe Hills, alias Joel Hägglunds, öde. Faster Ester skrev och berättade: hon var ju Hills syster och hade många minnen av sin älskade och omskrivne bror. En dag fick hon ett paket som innehöll en grå silkepåse med en del av Joe Hills aska. Enligt hans sista önskan skulle hans aska spridas över hela världen. Faster Ester spred den på en liten kulle i Sveriges högst belägna by.
Efter kontakten med Ture Nerman och en socialläkare Takman från Stockholm fick hon inbjudan till bl.a. Stockholm, Berlin och USA för att föreläsa om sin bror. Så på äldre dagar flög hon tillsammans med sin make Ingebrikt Dahl till Berlin.

Till USA ville inte Farbror Ingebrikt flyga, han tyckte resan dit var allt för lång, så den resan blev aldrig av. Faster Ester dog i september 1969 efter ett långt och rikt liv och vi som lärde känna henne glömmer aldrig hennes "storhet i det lilla". Hon skrev inte in sig i världshistorien som brodern gjorde, men hon är väl värd att minnas.

Asta Hjelm