HUDDINGE Allt fattar eld: mammas nya draperier, gardiner, mattor, ja allt brännbart som den farande brinnande filmrullen snabbt hittar. Och mitt i eldhavet, i ett hörn står grammofonen och spelar 'Orfeus i underjorden'..

Det är lördag och mina föräldrar tänker ha en liten fest för familjen och ett par vänner. Detta med anledning av att de köpt nya möbler, något rustikt i dalastil. Mamma har satt upp nya draperier för dörrarna, så som det var brukligt då och hängt upp nystrukna gardiner. Riktigt snyggt tycker t.o.m. den kritiska tonåringen.

Jag hjälper mamma att ställa i ordning koppar och fat, bröd och kakor, allt för kaffefesten. Tårtan har mamma ställt i kylen, allt övrigt står färdigt på köksbordet för att dukas på plats i stora rummet efter det vi sett färdigt filmen.

Filmen, ja. Ofta på lördagarna samlas familj och vänner för att titta på filmer, som pappa har fått låna i andra hand från ett filmbolag. Filmen är svartvit och utan ljud och den är av celluloid.

Nu har pappa ställt i ordning filmprojektorn på bordet och monterat på den ena av två stora filmrullar. Under bordet står en mindre elektrisk apparat som de kallar motstånd. Min bror Arne, 15 år, har hjälpt pappa att sätta upp ett lakan som ska fungera som filmduk. Våran bror Olle ska som vanligt sköta ljudet med hjälp av grammofonskivor. Vevgrammofonen är inmonterad i en ganska stor trämöbel. Han har läst igenom en kort innehållsbeskrivning av filmen och har lagt i ordning skivor, som han tror ska passa att spela. "Orfeus i underjorden" ligger redan på plats. Olles fästmö Anna-Lisa står bredvid och är smakråd. Hon har tagit med sig sin schäferhund, som glatt viftande hälsar på vår egen hund.

Lillan, så kallades vår lillasyster, som är sex år, skuttar omkring, finklädd i en klänning som mamma har sytt och i nya skor, som hon stoltserar med. Glad, som en liten unge på fest ska vara. Min syster Agda är tio år äldre än jag. Hon går i giftastankar och på sin säng har hon brett ut en massa handdukar och lakan, som hon stolt har namnat och broderat. Hon och hennes fästman Eric hjälps nu åt att packa ner alltsammans i brudkistan, som pappa har snickrat och målat mycket fint. Den ska hämtas i morgon för transport till parets nybyggda villa. Om ett par veckor ska det lysa i kyrkan för det blivande brudparet. Då blir det fest igen.

Gästerna, två par av mina föräldrars äldsta vänner, anländer. De hälsar och går omkring och beundrar allt det nya. Man prata om gammalt och nytt och skrattar ibland åt något roligt minne. Till sist sätter man sig på stolar i rummet med ansiktet vänt mot bioduken, ja, lakanet på väggen alltså. Jag och min lillasyster sätter oss ned på golvet. Lillan har tagit av sig den ena skon. De två hundarna har sällskapligt krupit in under bordet.

Gardinerna dras för, lampan släcks och filmen börjar. Det är något roligt och samtidigt spännande som visas. Alla är helt upptagna och koncentrerade på vad som händer i filmen, men jag minns inte längre vad den handlade om. Olle sätter igång grammofonen...

Efter branden 1932, ett negativ.Foto: Privat
...DÅ PLÖTSLIGT - två hundar kommer skällande fram från sin plats under bordet och rusar skräckslagna över golvet med något som ser ut som en blixt efter sig - en brinnande filmrulle! Ett fruktansvärt skrik kommer från familjefadern. Filmen, den brandfarliga celluloidfilmen, hade glidit ur rullen, utan att pappa eller någon annan märkte det. Den hade så glidit vidare över bordet och fallit ner mot det heta motståndet under bordet. Hundarna hade så på något sätt dragit med sig filmrullen ut på golvet.

Allt fattar eld: mammas nya draperier, gardiner, mattor, ja allt brännbart som den farande brinnande filmrullen snabbt hittar.

Och mitt i eldhavet, i ett hörn står grammofonen och spelar "Orfeus i underjorden".

Alla rusar upp och springer skrikande mot dörren. Själv tar jag vägen mot köket, där jag möter min annars så tuffa bror Arne, som med uppspärrade ögon och darrande läppar stammar: "Det...det brinner!". Vi drar fram vår hund, som gömt sig under en stol.

Sedan slutade min hjärna att fungera. Jag minns bara att jag och min syster sprang över ett lerigt dike till grannen. Med Lillan, fortfarande iklädd bara den ena skon.
Vi blev visade upp i en trappa inomhus dit nästan inga ljud utifrån kom och heller inte några otäcka ljussken.

Där satt vi och höll om varandra i 100 år.

Efter några för oss evighetslånga minuter hämtar man oss, två ensamma och mycket rädda småflickor. När vi går förbi brandplatsen håller vi händerna för ansiktet, men jag kan inte låta bli att kika lite. Men där finns nu inte längre något hus, bara en sotig skorstenspipa.

Efter branden var vi totalt utblottade. Vi hade knappt kläder på kroppen. Lillan hade bara en sko, men en alldeles ny.

Granåsen återuppbyggt 1933.Foto: Privat
Många år har förflutit och minnet kan ibland spela ett spratt och jag undrade, om grammofonen verkligen stod där och spelade "Orfeus i underjorden". Det låter som ett regitrick i en såpopera. Så en dag när vi träffas som gamla pensionärer, vi yngsta syskon, börjar vi tala om branden, något vi aldrig tidigare gjort. Så säger min bror: "Och där stod grammofonen och spelade för fullt i elden!"

Greta Håkansson