JERUSALEM Under samlingen trängdes folk, försökte klämma sig in i något hörn, under skrällande högtalarmusik. En av sjukvårdarna satt på podiet som ordförande tillsammans med fem-sex andra. Han läste upp en hälsning från presidenten, varefter de andra på podiet delgav hälsningar från Saddam Hussein, kung Hussein och al Asad.

Disigt i fjärran - Moabs berg i Jordanien höljda i dunkel. Vid klara morgnar kan jag vid den östra horisontlinjen se ett långt silverband - Döda havet.

Jag är volontär på det arabiska The Four Homes of Mercy öster om Jerusalem, närmare bestämt barnhemmet. Sedan flera år är svenskan Miss Maja chef - "En käck svensk flicka på 88 vårar", född i Kina men nu vid Lundsbrunn i Sverige kurerande sina knän. Enda svenskar i tjänst är jag och den pensionerade sjuksköterskan och redaränkan Olivia, född i Kanada. Gulfkris och Irak som trotsar de allierades ultimatum att före 15/1 1991 dra sig tillbaka från ockuperat Kuwait avskräcker.

Ankomsten till arbetet idag blev ovanlig. Gårdsplanen - främmande människor, festklädda, mängder av barn, upprymda. Foajén ockuperad, känns ej igen. Girlanger och ballonger i palestinska färger. Podium uppbyggt för någon sorts panel. På sidan "altare" med jättebild av Yasir Arafath dekorerad med palestinska flaggor. Sidorna flankerade av Saddam Hussein, Hafez al Sad och kung Hussein med respektive flaggor. Allt omgärdat av blommor och affischer. Ser flera av sjukvårdarna samt Abla från oss, festklädd.

Suhaila (headnurse) kom, drog mig åt sidan och sa: "Idag är det två år sedan nya staten bildades och Arafath blev president. Vi sätter hoppet till att Saddam Hussein skall segra och befria Palestina". Yttringar av det här slaget var vi inte vana vid - vi hade inte ens reflekterat över att det skulle kunna hända.

Nu passade man på, Miss Maja var i Sverige, och högsta chefen Mrs Farradj hade åkt till stan. Olivia och jag hade inte informerats. Klockan tio skulle allt börja - PLO var arrangör. Inte bara patienter och personal från anläggningen, även traktens befolkning deltog. Maja skulle inte gillat detta. Att skilja verksamhet från politik höll hon stenhårt på.

Olivia hade ansvaret för arbetet, jag följde med Suhaila, efter försäkran om att jag skulle vara undanskymd och inte bli intervjuad. Det skulle få oanade konsekvenser, om en svensk volontär hade varit närvarande vid PLO-mötet. Israel skulle inte ha godkänt det, utan jag och flera hade fått rött kort. Målsättningen var - alltid neutral. En förvirrad gubbe från långvården, som alltid briljerade med sin franska, fastän han kunde engelska, var med och hade i brådskan dragit finkostymen över pyjamasen.

Under samlingen trängdes folk, försökte klämma sig in i något hörn, under skrällande högtalarmusik. En av sjukvårdarna satt på podiet som ordförande tillsammans med fem-sex andra. Han läste upp en hälsning från presidenten, varefter de andra på podiet delgav hälsningar från Saddam Hussein, kung Hussein och al Asad. Allt på arabiska, men Suhaila och vår yngste läkare översatte.

En barnkör från Hadaneh, avdelningen för hemlösa barn, sjöng och utförde talkörer. Bifallet var stormande och en resolution antogs. Det lekamliga kom, det bjöds på Cola - observera inte Coca Cola vars tillverkare var "Den store Satan" = USA, utan lokal dryck. Till Colan jättebakverk. Vid förtäringen av Colan och bakverken steg stämningen. Jag påtrugades Colaflaskor och bakverk, som vi senare döpte till PLO-bakelser fvb till våra kylskåp.

På kvällen drack vi Cola - "fritt från Satan" och åt av enorma PLO-bakverk, medan festligheterna fortsatte i byn, himlen lystes upp av allt större eldar. Knallskotten blev fler, eldandet av bildäck utlöste tjock rök, bankandet på oljefaten blev intensivare - hur skulle detta sluta? Ännu efter hemgång fortsatte dånet och aktiviteterna, bara det nu inte urartade - det är orostider, svårt att sova. Det mattades av och man drog uppåt våra domäner.

Som vanligt, 04.15, väcktes jag av böneutroparen. Lyssnade på radionyheterna. Det vanliga - de allierades uppladdning i Persiska viken. Lokala nyheter omtalade brist på vatten och skogsbränder i Galliléen. Torkan svår och intet regn i Jerusalem-trakten i höst.

Olivia ropade i trappan vid nedgång - jag anslöt, på väg till jobbet. Vi skulle genom järngrindarna men låset var demolerat - vi kom inte ut. Jag fick efter en stund upp den ena grinden, vad såg vi? Vägen utanför, stora stenar, en del som tankshinder - för fordon oframkomligt. Här kom förklaringen till oväsendet utanför och vad de festande gjorde under natten.

Olivia som var impulsiv orerade: "Det här måste bort" och satte igång med bortfösandet av de stenar hon orkade. Jag stoppade henne!: "Inte en sten tas bort, dom måste fram med egna bilar så småningom". Hon gav mig rätt. Vi kryssade mellan stenbumlingarna ner till arbetsplatsen där vi rapporterade.

Gårdagens PLO-möte och apppellerna om kamp mot Israel och de allierade, hade redan burit frukt. Här handlades omgående mot västerlänningar som vi och i souterrängplanet bodde två amerikanska hjälparbetare. Det visste palestinierna om och nu drog man "alla över en kam". Att vi var svenskar, togs ingen hänsyn till - vi tillhörde västvärlden och det fällde avgörandet...

Bertil Nyman