BALKONG PÅ ÅTTONDE VÅNINGEN, RÅGVÄGEN 2, HALLUNDA I Hallunda, i vår lägenhet, skapade mina föräldrar en grön oas som kom att betyda mycket för mig, min bror och mina vänner. Det har betytt så mycket att jag fortfarande blir varm när jag tänker på den.

Jag vill så gärna berätta om vår balkong, hur mina föräldrar förvandlade den betonggrå intetsägande miljön till något mycket inbjudande och vackert.

Vi bodde högst upp, i en hörnlägenhet, i ett av alla åttavåningshus i miljonprogrammets Hallunda. Vi var en av de första familjerna som flyttade in, 1972 på sommaren tror jag bestämt att det var. Pappa och mamma hade möjligheten att lägga beslag på en av områdets vackraste lägenheter med bästa läge. Om vi tittade ut från vardagsrumsfönstret mot norr såg vi Hallunda gård med sin herrgårdsliknande fasad och sina rosaskimrande, blommande äppelträd. Om vi stod på balkongen i köket och tittade söderut såg vi ett fortfarande oexploaterat Eriksberg. Centrumbygget var påbörjat men det fanns ännu ingen tunnelbana.

En dag när jag kom hem från skolan stod min pappa Arne och rollade balkongens grå väggar gröna, riktigt giftgröna var de på väg att bli. Jag stod skeptisk och tittade på förvandlingen. Den var total. Ett par dagar senare hade en firma levererat och monterat en stor, lång och vackert solgul markis längs hela balkongen. Markisen kunde man veva in eller ut allt efter väder och vind.

Mamma Eva hade "gröna fingrar" och fick utlopp för sitt stora och genuina intresse för blommor. Hon planterade röda petunior i balkonglådorna som hängde över kanten. Hon sådde kaktusdahliafrö i en stor hink i ena hörnet av balkongen. Resultatet stod inte att vänta på sig. Det prunkade snart av de mest undersköna blommor.

En tältsäng ställdes ut på balkongen, med madrass, täcke och kudde. Ingenting annat, bara denna säng.

Första gången jag såg balkongen på håll, gåendes upp längs gångvägen från centrumbygget skämdes jag nästan. Det var ju bara vi som hade färg och markis. Men okej då, tyckte jag, ganska fint. Men varför giftgrönt av alla färger? Med tiden lärde jag mig att uppskatta det jag såg. Jag kunde lätt urskilja mitt hem bland alla andra i de stora åttavåningshusen. Mina vänner hittade lätt hem till mig och inte minst var balkongen så skön att "bara vara" på.

På denna balkong, denna gröna oas kunde man ta igen sig efter skoldagens slut, lägga sig en stund på tältsängen och titta upp på molnen som sakta seglade förbi på den klarblå himlen. En doft av nybakat bröd nådde doftcentrum. Vips så stod mamma i dörren med rykande färskt nybakat bröd. Sen kunde man halvligga på sängen med en Kittybok i ena handen och en bulle i den andra och tycka att livet var rätt skönt.

Jag skulle kunna skriva mycket om denna balkong. Om den dag det brann i huset och jag såg mamma stå under den gula markisen och ropa ner till mig att det inte var någon fara. Det var bara lite rök i trapphuset. Jag skulle kunna skriva om alla fantastiskt fina och roliga kort på mig och mina vänner som togs på oss när vi stod uppradade på den vackra balkongen. Kort som jag fortfarande tittar på ibland, ler och tänker att det var väl tur att vi hade en så vacker balkong att bli förevigade på när blixten på mammas kamera aldrig fungerade :-)

Jag skulle kunna skriva om när det bereddes väg för tunnelbanan och då det sprängdes i Eriksberget. Jag låg på tältsängen och räknade varningssignalerna och visste exakt när knallen skulle komma.

Jag skulle kunna berätta om alla fantastiska åskväder vi blev åskådare till på första parkett, högst upp i huset.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om Hallunda och kärleken till detta miljonprogramsområde men det får bli en annan berättelse. Det här var berättelsen om kärleken till en balkong.

Ingela Andersson