HÄRRYDA Jag reste från Guantanamo och jag visste att det inte skulle bli lätt. Barnet i magen rörde sig under hela resan. Sverige - hur är det där?

Det var ingen återvändo. Allt gick som det skulle men vad hände sen? Hur ska jag klara mig ensam här?, tänkte jag. Dagen var kommen, 3 Augusti 1998. Det var dags att flyga till Sverige. Magen var stor och barnet inom mig fullt av liv, han visste nog att han skulle sitta i den stora fågeln till Sverige, han hoppade och rörde sig i min mage hela tiden under de 14 långa timmarna.

Först till Ryssland, sedan till Köpenhamn. Jag trodde planet skulle flyga direkt till Sverige, då hoppade jag av planet i Köpenhamn. Gud vad klumpig jag var! Hade ingen aning om var jag var någonstans tills en kvinna som jobbade på flygplatsen frågade vart jag skulle och berättade att vi inte var på Arlanda ännu. Jag sprang tillbaka till planet. På planet frågade alla var jag hade tagit vägen. Visst kunde jag ljuga att jag hade gått omkring och tittat men jag sade att jag trodde vi var framme eftersom så mycket folk hoppade av planet.

Landade i Sverige. "Det är sommar", sade min man. Bara 18 grader ute mitt på dagen var som vinter för mig, vinter som jag aldrig hade upplevt innan. Där stod han i t-shirt och shorts, jag i en tjock jacka och stövlar. Jag kände mig konstig men lycklig att se honom le mot mig med blommor i handen. Han tittade på min mage. Vi kysstes och gick sen och hämtade väskorna.

Så mycket folk, vilka fina hus, bilar, det här är ju lyx, vilket land! tänkte jag. Aldrig innan hade jag kunnat lämna mitt land för att se världen, men det var okej för mig egentligen. Jag behövde inte det för att vara lycklig, man kan finna lycka utan att röra på sig, och på Cuba fanns den lycka jag alltid velat ha. Att vara med mina kära och kunna umgås med mina vänner var min lycka innan kärleken kom.

Massor med papper och formaliteter skulle ordnas. Bebisen i magen skulle födas som svensk, bestämde vi. Men, när han blir stor får han bestämma om han vill bli som mamma - cubano med svarta ögon, lockigt hår och "carnet de Identidad" (kubanskt id) , och lära sig att dansa salsa.

Dagarna gick och min man bara jobbade och jobbade. Jag tittade bara på tv "glamour" och "cartoon network" eftersom jag kunde engelska kunde jag skriva ner de orden jag snappade upp på svenska. "Är du hungrig älskling?" frågade jag min man efter efter två dagar i Sverige. Han kom helt av sig när han hörde det, och jag var mycket stolt. Jag ville verkligen lära mig språket, komma ut i samhället, träffa folk och skaffa jobb. Jag visste att det inte skulle bli lätt men det gick.

Och födelsen, det blev en pojke! Svarta ögon, lockigt hår! Självklart mammas pojke! Nja, inte bara min utan pappas med. Han föddes svensk. Nu är han tio år.

Niurvis Svantesson