SALS - GYLJEN, ÖVERKALIX Antingen bloggar man själv eller så är man alldeles fast i det någon annan skriver så att man flera gånger per dag är tvungen att gå in och läsa i bloggen om det har hänt nåt nytt! Hur blev det så här? Men jag tror faktiskt att fler än jag kommer att upskatta det här i framtiden.

Ja, det är många som frågar sig varför? Jag har ju inget svar men här så här började min blogg:

Det var saften i soffan... (2007-11-30 kl.18:28:51) ... som fick mig att börja "Blogga"!
En slags dagbok över allt som man annars glömmer bort!!

Vi har ju haft prominent dambesök här! Tanken var att Proud skulle bilda familj med vår stiliga hankatt Armani, nu tyckte ju inte hon så värst mycket om honom (hon slutade att löpa!) eller så var det odågan Ask (bretonvalpen) som var det störande elementet men hur som helst så skulle hon åka hem idag! Kattägarens mamma hade vägarna förbi och skulle hämta upp kattfröken som legat och tryckt under vår soffa den största delen av tiden.

Därunder lockar och pockar jag fram henne, får tag på katten och känner hur kladdig hon är!
Hjälp! En panik-liknande känsla sprider sig i kroppen när tanken rusar: HON HAR PINKAT!!
Och hur gulligt är det med kattpiss under soffan?
Nå, jag är ju tvungen att lukta på katten som jag håller i min famn. Hmmm, det luktar inte kattpiss!
Händerna är klibbiga och det luktar HALLONSAFT!

Spåren i soffan var lika kladdiga de och tillhörde misstänkt den leksakstraktor som låg där, även den var full med kladdig saft!

Edvin, den arme skurken hade fått tag på en flaska BOBs hallonsaft, med en fjärdedel av innehållet kvar i flaskan! Vad kan man inte göra med en saftflaska och en plasttraktor!!!
Fråga Proud, hon vet i alla fall hur det ser ut under en soffa som badat i saft!
Behöver jag tillägga att jag skurade soffa i drygt två timmar?
Nå väl, den behövde få sig en omgång och nu fick jag ju användning för specialmedlet jag köpte i april!

Fast, de där timmarna som gick åt hade jag ju tänkt använda till att sy julgardiner!!!
Suck, pust, stön!
Julgardiner blev det så småningom också!
Har ganska nyss blivit klar med dem men det tog sin lilla tid eftersom fröken Edith tyckte att hon skulle vara uppe i famnen, sova i vagnen, äta, rapa, titta på tv, sova - SAMTIDIGT - och gnälla lite mellan varven. Så fort jag släppte uppmärksamheten på henne för att koncentrera mig på jultomtetyget så ville hon ha uppmärksamhet. Det tog ju sin tid att sy... men, rätt fint blev det ändå... jag som inte kan sy! =)
Och dom små monstren... ja, dom kan ju emellanåt vara rätt söta o rara!!!
När dom sover!!! SAMTIDIGT!
God natt!

Just då var mina två yngsta barn drygt fem månader och två år, livet var ett enda kaos! Storebror var i värsta trotsåldern, lillasyster hade precis kommit ur en sån fasansfull kolikperiod så det höll på ta kål på oss båda två! Och, då har ändå båda hennes bröder haft kolik. Men det hon hade var fasansfullt!
Dagarna fylldes med det ena upptåget värre och dråpligare än det andra. Men med lite distans såg man tillbaka och skrattade hjärtligt åt alla situationer!

Mitt bloggande har blivit en dagbok över vårt liv.
Livet som föräldraledig med mina två underbara små barn kan man tro är en otroligt monoton tillvaro, speciellt då jag bor uppe i Norrlands inland med allt vad det innebär, och till viss del har bloggen blivit min ventil, min livlina min kontakt med världen samtidigt som livet inte på minsta sätt är monotont! Det händer så otroligt mycket i vardagen att jag varje dag är tacksam för att få vara med, att få uppleva detta! Jag har ju även en vuxen son, föddes 1988 när jag var 18 år gammal, och jag tror att det är den stora skillnaden mellan att vara en ung och en gammal mamma.

När jag var ung var det så mycket med mig själv, så jag hann inte riktigt uppleva det där fantastiska med ett barn det gör jag nu!
Nu kan jag verkligen uppskatta varje ögonblick, som aldrig någonsin kommer igen!
Och, de där ögonblicken, händelserna som jag hade glömt bort omgående om jag inte hade skrivit ned dem i bloggen kommer ju att finnas kvar, så småningom när Edvin och Edith är vuxna kan de bläddra tillbaka och läsa hur det var i vår vardag!
Jag hoppas och tror att det kommer vara uppskattat!

Catherine Vikman