LJUNGBYHED Vid ett av våra besök på gården kom någon och berättade att Edvard Persson höll på att filma alldeles i närheten. Vi skyndade oss dit tillsammans med lantbrukarens döttrar. Då Edvard Persson fick syn på oss frågade han om vi ville vara med.

Under min ljuvliga barndom bodde vi flera år i Ljungbyhed. Det var mellan 1934 och 1940. Innan vi byggde vårt eget hus, som var av typ Funkis, och som jag kom att älska, hyrde vi ett av lanthandlare Joel Petterssons hus mitt i byn. Det kändes som att alla visste vilka vi var och att alla brydde sig om oss. Vi var tre barn i vår familj, min äldre syster, jag och lillebror. Alla vi kände kallade den lockige lille pojken för Lillebror. Efter krigsslutet fick vi ännu en liten bror.

Kriget kom närmare men vi barn var upptagna av lekar och märkte inte mycket av det. Hemma hos en av min systers lekkamrater blev vi avbrutna i vår lek av flickans mor som kallade på oss för att vi skulle lyssna på nyheterna på radion. Hemma hos oss var det ingen som tvingade oss att göra det och jag minns hur förvånad jag blev. Lekkamratens mor sa strängt att barn skulle lyssna på nyheterna. Det handlade om kriget. I vår grannes trädgård fanns en jordhög med dörr. Det var ett skyddsrum.

Kriget blev märkbart när vi en natt fick åka bil till farmor. Det hade kommit ett bombhot mot Ljungbyhed och flygflottiljen som fanns där. Det kändes märkligt att behöva åka i väg och väcka släktingar mitt i natten. Farmor tog det med ro minns jag. Hon var värmländska och talade på sitt sätt fastän hon bott många år i Skåne. Farmors dotter bodde med man och två barn hos henne. Svärsonen blev störd och arg när vi dök upp och farmor svarade honom lugnt att det var hon som ägde huset. Hennes ord gav oss en känsla av välbefinnande. Vi behövde dock inte stanna länge eftersom bombhotet inte var av allvarligt slag.

Foto: Privat
Vi kände trygghet trots krigshotet och fortsatte med våra söndagsutflykter till Skäralid och Kopparhatten och Odensjön där jag fann att svanar, vars skönhet jag knappt kunde se mig mätt på, kunde vara ganska ilskna.
En lantbrukarfamilj som bodde strax utanför samhället blev våra vänner. Jag minns hur de skrattade när jag bestämt sa ifrån att jag inte ville dricka komjölk. Jag ville enbart ha mejerimjölk. På ett av deras barnkalas blev vi bjudna på glass. Glass var mycket ovanligt och de hade tillverkat den själva. Trots att jag älskade glass ville jag inte smaka på den eftersom den var gjord av kogrädde.

Vid ett av våra besök på gården kom någon och berättade att Edvard Persson höll på att filma alldeles i närheten. Vi skyndade oss dit tillsammans med lantbrukarens döttrar. Då Edvard Persson fick syn på oss frågade han om vi ville vara med. Han hade fått en idé. Vi skulle springa på vägen och sedan stå i en liten klunga och se nyfikna ut. Vi sprang fram och tillbaka ett otal gånger på grusvägen medan vi filmades. Lillebror som nog bara var fyra år orkade inte vara med så länge.

Vi stannade en stund för att se hur filmningen gick till. En häst skulle stegra sig när den blev skrämd av tåget, vagnen som den drog skulle välta och en vacker flicka skulle falla av och svimma. Några karlar drog omkull hästen med ett rep. Det syntes inte på den färdiga filmen. Vi barn syns till min stora besvikelse endast någon minut på filmduken. Vi fick naturligtvis inget gage. Den vackra skådespelerskan hette Anita Gyldtenungae. Efter filminspelningen återvände vi till bondgården. Vid ett annat besök på gården såg vi stora flygplan över oss och lantbrukarens syster sprang ut och hötte åt dem.

Filmen vi medverkade i fick namnet Kalle på Spången.

Gunilla Wetterström Ringqvist