ROBERTSHÖJD I BJÖRKEKÄRR 1962 var året då jag och min fru firade vår ettåriga bröllopsdag. Vi hade nyss fått ett eget hem. Vi planerade för framtiden. Men frågetecknen var många.

1962 var allting så nytt. Ett eget hem. Vi började köpa saker till hemmet. Vi planerade för framtiden. Skulle vi få några barn? Hur skulle vi vilja bo när vi hade blivit familj med barn? Lägenhet eller villa? Frågetecknen var många.

Att det var oro i världen fick vi en stark påminnelse om. Plötsligt en dag kom det upp ett anslag i entrén till vår bostadsfastighet där vi hyrde lägenhet. Vår första lägenhet låg i Robertshöjd i Björkekärr. Med stora bokstäver stod det, att närmaste skyddsrum låg bara några hundra meter bort. Om det skulle bli krig så måste vi skyndsamt kunna uppsöka skyddsrum. Detta var beläget där Östra Sjukhuset idag ligger. Jag har svårt att minnas om vi kände någon oro på den tiden, men visst funderade vi på vad som skulle kunna komma att hända.

Kubakrisen skakade världen hösten 1962. Sovjetunionen planerade att bygga avskjutningsramper på Kuba, bara hundra mil från det amerikanska fastlandet. Världen höll andan. Som tur var lyckades herrarna Chrustjov och Kennedy komma överens att det var en dum idé att bygga dessa ramper. De sovjetiska fartygen med de förhatliga robotarna med destination till Kuba vände ute på Atlanten och fick åka hem utan slutförd uppgift.

Jag minns inte riktigt hur kvinnorna skulle se ut 1962 men jag gissar att de skulle efterlikna ikonen och presidentfrun Jacqueline Kennedy med sitt fyrkantiga utseende. Dessförinnan skulle ju alla kvinnor ha toppat hår för att efterlikna Farah Diba i Persien. Och dessförinnan skulle alla kvinnor vara lika älskvärt svala som Grace Kelly. Jag har många gånger tänkt, varför ha vi män inte några ikoner som vi vill efterlikna?

Förresten så dog Marilyn Monroe detta år 1962 under mystiska omständigheter som aldrig har blivit riktigt utredda. Jag vet inte om det var så många kvinnor som ville efterlikna hennes klädsmak. Enligt ett uttalande av Miss Monroe lär hon ha sagt att hon trivs bäst iklädd endast några droppar Chanel nr 5.

Det viktigaste som hände min nyblivna fru och mig var att vi köpte en tomt i Floda. Jag vet inte varför. Jag tror att det var en av min frus strålande idéer. Och jag gör alltid som min fru säger, så jag gick med på att köpa tomt i Floda. Vi började inte bygga vårt hus på tomten förrän 1964. Då trodde jag aldrig att vi skulle bo så länge på samma plats. Vi har nu bott i vårt hus i 45 år och känner oss också nästan som gamla Floda bor.

Men visst har jag haft min längtan tillbaka till Göteborg. Det var ju där jag var född och uppväxt. Det tog många år innan jag kunde finna mig till rätta i Floda. Jag var uppvuxen nära havet i Göteborg. Jag saknade skärgården. Jag saknade Göteborgs hamn med alla fartygen som var mitt stora intresse. Men med åren har jag mer och mer insett att min hustrus val av bostadsort år 1962 ändå inte var så dum.

Året 1962 var ett betydelsefullt år för oss och för vår framtid. Jag är främst skyldig att tacka till min hustru Barbro som föreslog att vi skulle flytta till Floda trots mina protester. Jag inser nu att vi kommer att bli kvar i Floda vår livstid ut. Jag vet inte om det hade blivit så mycket bättre i Göteborg.

Till sist. Kanske borde vi män lyssna mer på våra fruar. Jag tror kanske att de kan ha rätt ibland, i alla fall när det gäller var man skall slå ner sina bopålar.

Bertil Lindström