RASFALLET I LUDVIKA Det värsta var ju att man inte delgav ett barn, allt som de vuxna visste. Så man fick fantisera i sin ensamhet, om allt detta. Det blev lite för mycket för en 6-åring att bearbeta. Jag var en liten grabb i en omvärld med händelser svåra att förstå.

Är uppväxt i en del av Ludvika, som började bebyggas på 30-talet, med villor, som heter Rasfallet.
De första minnen som dyker upp, och som etsats sig fast, är min mors sjukdom. Jag var 6 år, och intill dess lyckligt ovetande om livets olika öden och skiftningar. Hon hade fått en hemsk yrsel så hon kunde inte stå, utan fick ligga ned.

Det blev en väldig omställning för min far. Han var ju tvungen att sköta sitt jobb, så han kunde inte ha mig kvar hemma, så jag fick bo hos mina mostrar och morbröder, under tiden mor var på sjukhuset.
Sjukhuset var Serafirmerlasarettet i Stockholm.

Det har berättats mig, senare, av släktingar, att min far hade "fixat" en remiss av Provinsialläkaren, till Falu lasarett, genom att bokstavligen gå in till honom och "slå näven i bordet", och tala om att "Nu är det slut på 5-kronor, och det här fallet, det klarar Du ju inte av, inser Du inte det?" (Varje besök kostade 5 kronor.)

Läkarens behandling, hade bestått i att han snurrat mor i en snurrfotölj, varje gång hon var till mottagningen, en behandling som även min far förstod, inte kunde leda till någonting.

Det tog skruv. Några dagar senare insåg även Falu lasarett att de inget kunde göra, så de sände mor till Serafirmerlasarettet.
Diagnosen blev: "En knut på en nerv." Det kunde inte jag ta till mig. Innuti huve`t. Det övergick en 6-årings förstånd, vad jag funderade på det. "En knut på en nerv". Det var det enda som rörde sig i mitt huvud de där åren. Man fantiserade om hur dom kunnat göra en knut i huvudet, ingen brydde sig om mina funderingar. Men senare fick jag reda på att dom sågat ut ett lock i huvudet på mor, för att komma åt att skära av den här knuten.

Men jag fick ingen förklaring på allt detta, vad det var som orsakat så mycken gråt och elände. Det värsta var ju att man inte delgav ett barn, allt som de vuxna visste. Så man fick fantisera i sin ensamhet, om allt detta. Det blev lite för mycket för en 6-åring att bearbeta, och inte fick man prata med utomstående om det heller, det var det "stränga order på". Det var liksom inte fint, på den tiden att vara sjuk i huvudet, det hade varit bättre om hon brutit benet, så blodet sprutat, då hade man haft en skada man kunde pekat på. Att vara sjuk i huvudet det fick man inte tala om, för det syntes inte. Så där gick man med sitt eget "huvve" fullt av fantasier som man inte kunde få någon rätsida på.

Nåväl, mor blev relativt återställd, så hon kunde fungera i vardagen. Man fick lära sig att vara tyst, hon hade fortfarande yrsel och ont i huvudet. Man fick ställa upp och hjälpa till, lyda varje vink, för att underlätta för henne i hemarbetet. Man blev "Mors lilla piga", och det fick man höra också, på bygden av utomstående, "Hur kunde hon skicka ungen på alla möjliga och omöjliga ställen, det var ju inget fel på henne". Men dom SÅG inget fel på henne, det var skillnaden. Men man var ju fostrad att tiga, man kunde inte förklara för "damerna" som hade synpunkter, det lilla man visste. För man TALADE INTE OM FOLK SOM VAR SJUKA I HUVE`T. Så var det bara.

I alla fall så sänder jag idag en tacksamhetens tanke till professor Olivecrona, på Serafimern, för att jag fick tillbaka min mor relativt återställd. Detta var år 1939, hjärnkirurgin var inte så utvecklad som idag, men mor blev tydligen en del av den utvecklingen, ty många år därefter, blev hon kallad till kontroll och undersökningar av kirurgerna där. Den här sjukdomen hade ju en annan aspekt på tillvaron också. Ekonomiskt. Far o Mor hade, ett par år tidigare byggt en villa. Den ekonomin begrep jag ju inget av de här åren, men vissa händelser har etsat sig fast i mitt minne. Vad jag vet fanns det ingen sjukförsäkring som kunde lätta upp situationen, så det var nog mer än knapert ibland.

Den händelse, episod, jag nämnde utspelade sig på apoteket i Ludvika. Jag hade fått följa med far på sta`n för att hämta medicin till mor. De här 5-kronorna jag nämnde om tidigare, i samband med läkarbesöken, det var verkliga silverfemmor, jubileumsfemmor, som far hade fått i present tidigare vid högtidsdagar. De hade ju även ett annat värde för far, än värdet på myntet, affektionsvärdet.

Nu vid mors sjukdom, var det den enda reserv han hade kvar, så det blev att "tulla" på dem när han skulle betala läkare och mediciner. Den här tiden var nog så påfrestade för far, för att få "debet o kredit", att gå ihop. Så man kanske kan förstå hans reaktion, på Apoteket, när han skulle betala medicinen och lämnade fram sina sista 5-kronorsmynt till apotekaren, som tog och räknade dem för vanliga 2-kronor, och liksom hånade far, för att han inte kunde räkna, apotekaren hade ju fått för lite pengar, tyckte han.

Jag var ju van vid min fars "korta stubin", vid struliga tillfällen, men det var definitivt inte apotekaren. Den följande lektionen i matematik, som far bestod den stackars apotekaren med, i den stunden, den hördes nog långt ut på gatan. En mer blek och tilltufsad person har nog aldrig stått bakom en disk.

De här åren fick jag även tillbringa mycken tid hos min mormor o morfar, alla släktingar fick hjälpas åt att se efter
"den lille gossen", som hamnat i detta. Morfar var en bister person men för mig berättade han alla möjliga saker.
Men det får allt bli en annan historia.

Olle Israelsson