VID BROFJORDEN, VÄSTER OM UDDEVALLA På Unda tillbringade mamma, mina bröder och jag minst tre veckor varje sommar. Samtidigt var där ofta andra gäster. Hur klarade lilla söta mormor detta stora hushåll?

Min mormor, Ann-Charlotte Lillienau, föddes 1866 och växte upp på Bruntorps Säteri, Värsås socken i Västergötland, halvvägs mellan Skövde och Hjo. Hon var äldst av tio syskon och tycks ha haft en god och lycklig barn- och ungdom.

Mormor Ann-Charlotte Lillienau 1951.Foto: Privat
Det sades att mormor var så liten när hon föddes att hon, för att hålla värmen, fick bäddas ner i en cigarrlåda, som placerades i en kakelugnsnisch. Liten och nätt var hon allt framgent. "En liten flicka med utslaget hår och smala ben i blårandiga strumpor", så beskrev morfar henne när han långt senare beskrev deras första möte. Hon var då kanske sju år.

Hon växte till sig och utvecklades till en älsklig ung dam och när hon skulle fylla 23 år stod deras bröllop på Brunstorp. 1909 när mormor var 43 år, stod sommarstället Unda i Bohuslän färdigt. Unda, som vi, som varit med om det, aldrig kan glömma. Mormor kom att älska det högt, inte minst för att livet där mer liknade det fria lantlivet på Bruntorp.

På Unda tillbringade mamma, mina tre bröder och jag minst tre veckor varje sommar. Samtidigt var där ofta andra gäster längre eller kortare tid. Hur klarade lilla söta mormor detta stora hushåll? Först upp och sist i säng. När hon någon gång satt ner, var det aldrig i någon soffa eller fåtölj utan på en rakryggad stol vid sidan av matsalsdörren.

Unda vid Brofjorden utanför Uddevalla.
Villan på Unda var betagande vacker och låg just där utsikten var som vackrast. Men den saknade alla bekvämligheter. Inget elektriskt ljus. Fotogenlampor och ljusstakar putsade och fyllde mormor på varje dag vid en därför avsedd bänk. Varken vatten eller avlopp inne. Tunga fyllda handkannor bars upp och toalettspänner och pottor bars ner för den branta kökstrappan. Isskåp, där maten hölls sval, stod i den mörka källaren.

Unda låg där vägen tog slut. Det var nog minst fyra km till närmaste butik vid Herrestad kvarn och dit fick man gå, för man hade ingen cykel. Att planera matinköpen för det stora hushållet med ett okänt antal gäster kan inte ha varit lätt. Men frukost, middag och kvällste serverades punktligt varje dag. Alla satt vi i vardagsrummet och väntade på att matsalsdörrarna skulle slås upp. "Väl bekomme", sa mormor, aldrig jäktad eller försenad.

De salta baden ansågs vara själva meningen med besöken på Unda. Mormor var lycklig att kunna bjuda barn och barnbarn på de hälsobringande baden. Morfar, som var en stor vän av friluftsliv, föregick med gott exempel. Han sam och dök från trampolin av hjärtans lust.

Min lilla finlemmade mormor hade en stark karaktär och såg på sig själv med en god portion humor. Hon saknade helt förställning och sentimentalitet. Hon omfattade alla i sin omgivning med en villkorslös kärlek.

Hon hade en stillsam humor och en stor förmåga att ta livets förtretligheter som ett skämt. T.ex. när hon halkade på golvet i ett gästrum, när hon var på väg med famnen full av vedträn för att tända en brasa i kakelugnen. En vattenkaraff hade frusit sönder och innehållet hade frusit till en iskana och hon hade hamnat på ändalykten. När hon beskrev händelsen sa hon: "Jag kan inte annat än skratta. Det måste ha sett för komiskt ut!" Lika komiskt tyckte hon det var när den eländiga karbidlampan, som hon tvingats ta till, när fotogenen var ransonerad, exploderade och hon blixtsnabbt fick upp fönstret och kastade ut den
i en snödriva.

Mormor var en outtröttlig brevskrivare. Minst en gång i veckan fick mamma brev från henne och säkert fick också andra släktingar det. Hon skrev med en driven och jämn handstil i täta rader, okonstlat och rättframt. Hon börjar breven med kommentarer till mammas senaste brev. Vad som hänt här sen sist. Ger goda råd och tröst om någon i familjen är krasslig och erbjuder all tänkbar hjälp.

De flesta av breven är trots den vackra handstilen bitvis ganska svårtydda, därför att, när hon har kommit längst ner på brevpappret och skall avsluta brevet, kommer hon på, att hon måste berätta något viktigt. Det får nog plats i marginalen om hon vänder pappret ett kvarts varv, men det fick inte plats. Då får det nog plats om hon går tillbaka till första sidan, där det är ett nästan tomt fält med endast ort, datum och "käraste Gerda". Där kan hon fortsätta vinkelrätt mot den ursprungliga texten.

Jag har ett brev skrivet i början av hennes sista år i livet. Hon var då 86 år och mycket klen. Nio år har gått sedan morfars död. Hon har flyttat till flygeln och för ett stilla liv tillsammans med Mia, en äldre hjälp, som hon trivs med. Hon ser fram emot att än en gång få komma till Unda. Hon fick göra en sista resa dit i maj och fick se havet och fruktträden i blom. Den 6 juni 1953 somnade hon in i sin egen säng på Unda.

Gunnel Wimby