SARISNG I NORRA IRAK Jag vakade över mamma och lilla syster. Jag såg rädslan i deras ögon, hur de darrade när de sov. Mina tårar flödade. Vi drevs ut ur vårt eget land, hamnade i Turkiet. Nu bor vi Sverige.

Krig och svält har jag gått genom, minnena var som en plåga för min själ dag o natt, jag försökte lämna det bakom mig men tankarna drog ur luften ifrån mig, jag kände mig som en äldre man även om jag var ung och är fortfarande.

Men det jag ska berätta nu är hur jag passerade genom bergstopparna med en gnista i hjärtat, vilse och bortglömd av mitt eget land. Där på berget stod jag och tittade neråt mot mina rötter. Där jag brukade skratta och gråta där var mitt hem. Men nu, nu är jag död ifrån mina drömmar.

Där for jag bland världen med all faror framför mig och bara månen var min ända tröst bland nattens mörka stigar och höga höjder med iskalla vindar som skar genom mig och min familj. Där gick vi hand i hand tills vi hittade en grotta och kunde vila i men inte ens det kunde vi göra. Gränssoldaterna jagade oss och en brödsmula och en droppe vatten var lik en dröm för oss.

Dag in och dag ut gick vi, nätterna var som år och år till tår. En dag var det kallt och 2 meter djup snö. Min mamma föll och blev sjuk o fick kall. Sjukan som inte kunde gå bort bara genom amputering. Pappan bar henne och blev själv trött och sjuk. Jag bar min lilla syster som var ett barn. Familjen led och soldaterna jagade oss.

Där stod jag och lyfte mina händer mot himlen och skrek gud, gud snälla gud vad har hänt, ta våra liv nu o här, låt inte mina ögon skåda familjens lidelse, de är mina bördor som jag inte kan lyfta, guuud var är du vaaar!!!

Även nu när jag skriver så kan jag inte fortsätta. Varje mening jag skriver och läser faller tårar. Natten kom och vi hade gått i dagar. Vi kunde sitta och se mot himlen och den vackra månen som var vår ända tröst och energi. Mamman var så illa att mina tårar grävde i marken av sorgen. Sova visste jag inte vad det var. Jag kunde inte ens blunda.

Jag vakade över mamma och lilla syster. Jag såg i deras ögon, hur de darrade när de sov och mina tårar flödade. Innan ens fåglarna hade hunnit vaknat så var vi redan på fot. På vägen mötte vi människor som var skadade. Vi hjälpte varandra. En man var lika skadad som min mamma på benen genom kylan. En smugglare sa till oss, ser ni de där berget, bara ni passerar det, då kommer ni fram till Turkiet.

Ännu en dag till gick vi. Vi kom fram. Det var som en dröm, ingen av oss trodde att det var verklighet. Mamma bar vi till sjukhuset. Det gjorde vi också med mannen som var skadad. För honom var det för sent, de amputerade benen på honom. Min mammas ben blev bra igen och jag skrek av glädjen, föll på knän och grät och grät som ett barn.

Jag har berättat en av mina livs historier som jag önskar att ingen människa får lida och gå genom. Vi levde i ett flyktingläger i över ett år. Det hände andra historier och äventyr. Därifrån fick vi komma till Sverige som var det nya landet för mig och mitt nya hem där jag kunde börja om och drömma vidare. Jag har redan drömt och har nått min dröm genom dans- och filmvärlden. Saker som vi inte ens fick drömma om i mitt gamla land.

Ashur Sargon