T-CENTRALEN, STOCKHOLM Det ordlösa mötet blev ett av de viktigaste i mitt liv. Tänk att en kvinna kunde inspirera mig så starkt, bara genom att vara kvinna.

Jag var 22 år gammal. Jäkligt ensam. Hade flyttat tillfälligt från Göteborg till Stockholm för att utbilda mig till filmregissör. Om dagarna gick jag in i rollen som anarkistisk filmstudent men på kvällarna brukade jag fundera över vad livet kunde tänkas innebära.

Kollektivets badrumsspegel mötte många morgnar min frågande blick, jag kände sällan igen mig själv däri. Tänkte att Stockholm var för sökare. Det passade mig utmärkt. Jag njöt av nattritterna på tunnelbanan. Ensam gled jag genom natten tillsammans med alla er andra.

En kväll stod jag på perrongen, väntade på tåget mot Ropsten. Bland andra urskilde sig en storvuxen kvinna i utmanande kläder. Hon gick med en vaggande gång, rörde sig fram och tillbaka längs perrongen. Hennes bruna ögon granskade utforskande männen hon mötte, hon sökte kontakt.

Hon var så vacker.

Jag drog djupa andetag, insöp den parfymerade luft jag inbillade mig att en kvinna som hon omslöts av. Jag beundrade hennes långa svarta lockar och föreställde mig hur hon stått timme efter timme framför spegeln för att lyckas få dem så perfekta. Jag njöt av de tighta kläderna mot hennes knubbiga kropp och urringningen som bjöd ut henne solbrända bröst.

Jag kunde för första gången betrakta fenomenet ur en mans synvinkel. Hennes öron var smyckade med stora guldfärgade ringar och det nätta ansiktet var för hårt sminkat för vardagseftermiddagen. När hennes telefon ringde svarade hon på ett språk jag inte förstod. Hennes intensivt rödmålade läppar rörde sig utmanande när hon uttalade ord som helt saknade innebörd för mig.

En man reste sig från en av bänkarna och försvann in på ett tåg. Dörrarna stängdes bakom honom och tåget försvann. Kvar på bänken där han suttit låg en bukett med röda blommor som var inlindad i brunt papper. Någon skulle bli besviken.

Även kvinnan hade sett buketten. Hon gick fram till bänken och slog sig ned precis där mannen suttit. Hon satt rak i ryggen, till synes ointresserad av blommorna. Förmodligen var det ingen som lagt märke till varken henne eller den skatt hon precis hade funnit. När nästa tåg stannade och öppnade sina dörrar plockade hon hastigt upp buketten innan hon slank in på tåget.

Blommorna höll hon i famnen som man gör när man bär något med stolthet, som vore det hennes egna barn. Jag såg henne genom vagnens fönster. Höll blicken fast vid henne även när vagnen rullade iväg. Vem som helst som såg henne nu skulle ta henne för en förälskad kvinna på väg hem från en träff med sin kära.

När vagnen var utom synhåll kändes allt så konstigt tomt. Under de senaste minuterna hade hon fascinerat mig, jag hade blivit hon.

Jag avundades henne njutningen jag hade haft tillgång till via henne. Hon var kvinna. Hon kände längtan och hon skrämdes inte av den. Tvärt om så gav den henne liv.

Själv insåg jag att något tagits ifrån mig innan jag ens vetat om att jag ägt det, stoltheten över att vara just kvinna. Och med den insikten fann jag oväntat något jag saknat, en sträng in mot mig själv, en pusselbit att sälla till den sköra helheten. Som de allra flesta i min generation är jag van vid att uppträda könsneutralt. Det ska vara det yttersta beviset för jämlikheten mina förfäder har uppnått.
Man kallar mig barn av sitt samhälle. Men tack vare kvinnan jag såg på en tunnelbaneperrong i Stockholm så har jag ändrat premisserna för hur det samhället borde se ut.

Beatrice Bexelius