I VETLANDA, I ETT TVÅVÅNINGSHUS PÅ MAGASINSGATAN Om ett danskt par, som flydde ifrån Amager i Köpenhamn 1942 och kom till mina morföräldrar, där de bodde till krigsslutet. Berättelsen om den spännande flykten har för alltid etsat sig fast i mitt minne.

En vårkväll 1942, satt ett danskt par i sitt hus på Amager i Köpenhamn. Danmark var ockuperat av Tyskland. Plötsligt hördes två långa och tre snabba knackningar på ytterdörren! Då Leo Philipsen öppnade, smög en mycket jäktad vän in. Han uppmanade dem att genast packa ner sina viktigaste saker och följa honom:

"Tyskarna kommer när som helst och arrestera Er! De håller på att ta fast judar några kvarter härifrån!"
Leo svarade att det är bara han, som är jude, Gerda är danska?
"Det ta´r de ingen hänsyn till. Det rör sig om minuter!"
"Men vår dotter, Mica är inte hemma," utbrast Gerda?
"Skynda Er!"

De samlade raskt ihop några förnödenheter, stängde radion och släckte ljuset. Farbror Leo låste ytterdörren och gömde nyckeln under en blomkruka. De följde mannen runt huset och tog sig ut på baksidan. Då hörde de tyska kommandorop:

"Schnell, schnell," i närheten!
De smög efter mannen genom bakgator, till två cyklar, som stod beredda.
"Ta cyklarna och åk till Dragör! Där står en fiskebåt, som ta´r Er till Sverige," upplyste deras räddare och nämnde namnet på båten, innan hann försvann!

De cyklade genom bakgator, så fort de kunde, då de hörde en lastbil komma bakom dem.
Farbror Leo såg en bil som närmade sig. De stannade t värt och smög in i ett buskage och såg en lastbil med beväpnade soldater på flaket köra förbi dem och när motorljudet försvann, vågade de cykla vidare. När de kom fram till Dragörs hamn, väntade en fiskebåt på dem. De slängde cyklarna emot en vägg och klev ombord.

Båten styrde snabbt ut ifrån hamnen. Framme vid hamninloppet hördes en bil stanna vid kajen och tyska röster ropade och skottsalvor hördes. Skepparen visade ned alla åtta flyktingarna i båtens sump, då ett flygplan närmade sig. Han stängde luckan över dem. De stod i knähögt vatten, när flygplanet svävade tätt över båten. En av flyktingarna viskade att nästa överflygning, skjuter han på dem. Spänningen var på bristningsgränsen! Flygplanet försvann och luckan öppnades;

"Vi är i Sverige," ropade skepparen! "Kom upp på däck!"

De omfamnade varandra, gråtande av glädje. Flyktingarna var blöta, frusna, men räddade. All kramade fiskaren. Han bad dem att fort gå i land, så att han kan gå ut och dra´ upp sina nät, som han måste visa upp för tyskarna i Dragör.
Svensk militär tog hand om dem. De fick torra kläder och blev förhörda av en svensk officer. Gerda berättade att hennes mor var svenska och att hon har en bror i Vetlanda.
Efter förhöret fick de varsin tågbiljett till Vetlanda.

En majdag 1942, stannade ett tuffande ånglok vid den småländska järnvägsstationen. Mina morföräldrar och jag, tog emot danskarna. Vi åkte taxi hem till vår 3-rumslägenhet på Magasinsgatan och gästerna installerades i finrummet. De bodde hos mina morföräldrar till krigsslutet. Deras dotter lyckades också ta´ sig till Sverige. Om hennes flykt vet jag ingenting, men farbror Leo berättade på ett spännande sätt om Gerdas och hans flykt till Sverige. Ett vackert minne, har etsat sig fast hos mig.
En eftermiddag hälsade jag på mina morföräldrar, det kan ha varit 1944. Jag märkte att gästerna var uppklädda i sina bästa kläder och jag undrade varför?

Tant Gerda berättade att en Beethoven-konsert skall spelas i radion klockan 17. I mitt oförstånd, fattade jag ingenting? Mormor tog in mig i deras sängkammare och stängde dörren till köket, där radion stod. Jag öppnade dörren på glänt och såg hela familjen Philipsen sitta runt radion och lyssnade andäktigt på Beethovens 5:e symfoni! De märkte mig inte, utan lyssnade koncentrerat på tonerna som strömmade ur Telefunken-radion.

Bengt-Göran Karlsson